Aftonbladet – 10 oktober 1871, sida 2

STOCKHOLM den 10 Oktober. 1471—1871. Träd fram ur bhäfdernas mörka natt Fyrahundraåriga minne, Och tala om fosterlandskärlekens skatt Till nutidens praktiska sinne! Tröd fram ur grafven, du riddare god Som förde oss an med kraft och mod; Då främlings våld slöt oss inne! Det vädrar friskt som ur nordanskog Ena qvalmig efterårstimma, När vi tänka uppå det slag du slog, När vi se dina pikar glimma, Det stärker vårt hjerta i dsgens qvalm Att höra ditt svenska lynnes mala Klinga högt genom stundens dimma. Träd fram för vår syn, du stridens örn, Da fridens vårdare gode; Framför dig skär väg den starke Björn, Dannemannen i berserksmode. — Om skattelindring han först begärt, För att skydda det hem som var honom kärt, Hvar månne vårt land nu stode? Men han var barn af en annan tid, Då helt naturligt man fann det Att gifva för intet sitt hjertblod i strid För äran och fäderneslandet; Han kunde ej köpslå om luropen muil, Blott slå för sitt gamla Sveriges skuil, Som hvarenda bonde i landet! Träd fram ur häfdernss mörka natt, Fyrahundraåriga minne! — Visst kan det väl hända, gamle, att Vi ej på modet dig finne; Men kom ändå! Uti något bröst Kan genljud väl klinga af ärans röst, Fast sjelfviskhet slöt oss inne! Der bullrar en fin, en praktfull verld, Med idel snömos i hågen, På platsen der Sturen höjde sitt svärd Mot den trotsiga Dannebrogen. Den skrofliga åsen är jemnad till jord; — Hur är det med mannasinnet i nord? Är det flygtigt eom sommarvågen? Eller är det friskt, kan det spännas till lygt Om oss nalkas en stund at fara? Kan den älskande modren lita tryggt På de brädskando sönornas så Fias det under dagens trägna ft En tanke qvar för ett ädlare värf Än att rjata och rikta sig bara. Hvem svarar? Du stad invid Mälarstrand Som blickar så stolt öiver fälten, Säg har du ej fönster och hjertan i brand, Har du ej blomma åt hjelten? Slås ej dina tempel i höstqvällen opp Och helsar ej orgeln med glädje och hopp Den dag då du frälstes af bjelten? — Ack nej, du står mörk, har ej ett ord För bragden i fordomtimmea; Dia ungdom trängs kring rågade bord I kafeernas tobaksdimma! Der ljader också musik, men ack Det är ditt Te Deum af Offenbach, Medan lättsinnets bjeltar stimma! Men stanna, min såogmö! Ej bitter blif Än lefva de gamle gudar! Åunu har nationens hjerta väl lif, Fast myggsurret högre ljudar! Ännu fians det män i vårt gamla land, Som kunna värna dess älskade strand, Mad hjertan i högtidsskrudar! Så blicka ej vredgad ner ur skyn, Som om du vid sjöbladen svure, Och ryaka ej bistert ditt ögas bryn, Som om på en otack du bure! Ännu står stenen i grönan dal, Än finns det kärna bland mycket skal Hos oss, du gamle Sten Sture! Vi fira din fest, du riddare god, I bjertat med tysta böner, Den dag skall nog komina, om ock i blod Då det gamla lynnet du röner, Ty hura än tiden vill jomna allt, Ditt minne kan aldrig förgätas kallt Af ditt frälsta fosterlands söner! 2 . —ed—