Aftonbladet – 9 oktober 1871, sida 3

män, i hvilket fall grefve Posse isolerade sig från sina förra bundsförvandter och i dem torde vid en blifvande riksdag möta sina bittraste motståndare. Det är derför alltför troligt att grefve Posse, huru gerna han sjelf antages vilja erhålla ett rum vid konungens rådsbord, dock gerna försakar äran af att bilda det nya kabinettet. Men han borde likväl ej få undandraga sig denna skyldighet, ty något ansvar bör väl i ett konstitutionelt land anses åligga en partichef, hvilken gör det omöjligt för en samvetsgrann regering att fylla sina funktioner. Icke heller synes det troligare, att ledaren för det så kallade Skånska partiet i Första kammaren, frib. Stjernblad, vill åtaga sig denna svåra pligt, hvilken visserligen för honom ej behöfver vara så bjudande som för den förre. Återstår då chefen för det gammal-aristokratiska partiet, grefve Hamilton, hvilken ock otvifvelaktigt besitter alla för en konceljpresident nödvändiga formella egenskaper. Det troligaste af de om ministerkrisens lögning gängse ryktena berättar ock, att han fått i uppdrag att bilda ett nytt kabinett. tt annat säger äfven, att grefve Lagerbjelke, med allt skäl räknad till samma parti, erhållit detta uppdrag. Huru som helst antyda alla tecken att den blifvande ministören kommer att erhålla en aristokratiskt reaktionär färg, och detta är således resultatet af den mångåriga verksamheten hos dessa insigtsfulla representanter med namn på son, som så gerna vilja helsas för fuliblodiga demokrater. Att Sverige härigenom kan taga ett fjät framåt på parlamentarismens bana är väl möjligt; men då vi anse att de nya konstitutionella former, som det gaf sig år 1865, i alla fall skulle ledt derhän, kunna vi ej annat än beklaga, det vi nu måste få en regering, som möjligen för lång tid kan försena vår utveckling i både det ena och andra afseendet. En sak tro vi åtminstone vara viss, och den är att den nya regeringen — af hvilka bland de omnämda momenten hon än må komma att bestå — skall hafva ännu mindre utsigt för sig att lösa det stora och vigtiga problemet af ett tidsenligt och betryggande försvar. Det torde ock vara obestridligt, att intet af dessa partier ur sina leder kan framställa en rådskammare af gå aktningsvärda och politiskt rena Promed som de, hvilka nu afgått ur densamma. Turuvida de varit de statsmän eller ej, hvilka landet kräfde efter en så storartad utveckling af sitt statsskick, som vi nyligen genomgått, och gent emot en sådan fråga, som tidsomständigheterna gåfvo dem att lösa, derom anse vi oss ej mäktiga att döma, ej heller har tiden inträdt för afgifvandet af ett sådant domslut. Hvad särskildt krigsministern beträffar, står dock ej blott bans goda vilja, utan äfven hans insigtsfulla arbete och konstitutionella uppfattning af sitt ansvarsfulla kall höjda öfver allt tvifvel. En del af hans embetsbröder hade visserligen så nyligen inträdt i sin upphöjda verkningskrets, att det är svårt att döma huruvida de voro densamma vuxne, men de voro dock icke nya män, utan hade redan förut förvärfvat sig rätt till sina medborgares aktning och erkänsla. Och egenskaperna af kunnige, erfarne, redlige och allmänt aktade svenske män, hvilka grundlagen uppställer såsom ett vilkor för utöfvandet af stadsrädskallet, besutto de alla till en sådan grad, att vårt land kunde vara belåtet om de, särskildt redligheten och svenskheten, i lika grad komma att återfinnas hos deras blifvande efterträdare. Förposten i Göteborg her en artikel om situationen, ur hvilken vi meddela följande: De nu afgångna ministrarne hade gjort försvarsfrågans afgörande lösning till en kabinettstråga, förihvars genomdrifvande de satt helatsitt politiska ioflytande på spel, och då de nu tappat i hufvudvoteringarne, ha de, såzom det parlamentariska systemet forårar, lemnat ifrån sig regeringstyglarne i händerna på den segrande oppositionen. Det är allt godt och väl; men hvar finnes denna segrande opposition; detta parti, som efter en långvarig kamp omsider fått öfvertaget och gifven pluralitet inom representationen? Hade ej. bönderna inom Andra kammaren låtit locka sig af illistiga förförare att förvandla den öppna och ärliga frågan om de personliga uppoffringar, som folket i sin helhet kunde och ville, i förväg och jemväl under fredstid, underkasta sig för ett älskadt fosterlands försvarande mot rofgiriga grannars öfvervåld, till en snart sagdt smutnig fråga om ytterligare inkräktningar på statens och det allmännas rättigheter af en redan förut framför andra privilegierad samhällsklass (jordens lyckliga innehafvare och egare, beati possidentes,); skulle det fordna s8. k. landtmannapartiet visserligen i denna stund kunna öfvertaga regeringstyglarne med god utsigt att lyckas. u deremot är det rentaf omöjligt att ur det parti inom Andra kammaren, som afgjort försvarsfrågan, få någon slags tillstymmelse till en regering, som kunde påräkna den absoluta pluralitet inom riksdagen, vid de gemensamma voteringarne i alla anslagsoch skattefrågor, grundad på tillgifvenhet och förtroende från riksdagens sida, som i vårt land erfordras för en regering i fullt parlamentarisk mening Räknar man riktigt efter, lärer man också finna att den nu afgångna regeringen just vid denna urtima riksdag haft en gifven pluralitet, om man till ett bopräknar rösterna inom båda ksamrarne. Två hufvudfrågor förelågo: indelningsverkets bibehällande och deh nya värnepligtslagen. I afseende på den sistnämnda utgjorde summan af de röster, som afgåfvos för regeringens förslag, 181 mot 120, och hvad indelningsverket angår, måste hela Första kammaren, der minoriteten ogillade regeringens förslag just på den grund att den ansåg eftergifterna till roteoch rusthållare vara för stora, läggas till minoriteten inom Andra kammaren, och då får man en än större majoritet för den regering, som håller på indelningsverket och mot Andra kammarens majoritet. Såvidt hufvudresultatet af det hittills skedda är, att någon slutlig reglering af vårt försvarsväsende ej för närvarande kan åstadkommas, och att man i den vägen således icke bar annat att göra än att skaffa ökade penningmedel för försvaret, hvarpå allt dock till slut hänger, och bättre använda dem man redan har, skulle ipgenting varit önskligare än att just Xrigsministern framför någon annan stannade qvar på sin post, ty dertill har han i alla hänseenden visat sig klippt och skuren. Hur det emellertid går med ministerskiftet, finnes ingenting i den nuvarande situationen, som kan ge anledning att misströsta om fosterlandets öden, och längre har åldrig rastoch rotehållareintresget stått från det mål det senast föresatt sig, att omintetgöra Carl XI:s storverk, som allt från den tiden utgjort Sveriges heder och kraftigaste värn! skånska Posten i Kristi-.ndstad yttrar: Den minister, som nu får, har åtvjutit hvarje rättänkandes aktning, och denna aktniug har endast blifvit ökad genom det steg, den nu tagit. Föremål för smädelser, icke allenast af vissa pressens organer, utan ock af sjelfva försvarsutskottet, seende sina försök att på ett tillfredsställande sätt ordna den för vårt lands framtid så ytterst igti varsfrågan vara fruktlösa samt mötas Or ror a rr