Aftonbladet – 9 oktober 1871, sida 3

Tidningsöfversigt. Sydsvenska Dagbladet nttalar sig i ea ledande artikel på följaude sätt: Det återstod endast tvenne alternativer: anvtingen skulle Andra kammaren upplösas eller ministören afgå För vår del skulle vi heist sett det första af dessa alternativer användt. Farhågorra för häftiga agitationer inom landet, som skulle blifvit en följd af en sådan åtgärd, och för en sådan utgång af de nya valen, som skulle i kammaren insatt en större oah mera hårdnackad opposition, tro vi i mycket hafva varit öfverdrifna. De rop af förskräckelse och afsky för en sådan möjlighet, gom här och der uppstämts, torde till ej rihga åel hafva utgått från representanter, Bom kände sitt eget fotfäste vackla och ansågo för sig sjelfva tryggast att ej ånyo sättas under omröstning inom valkretsarne. Vi erkänna emellertid gerna, att kamm vivg är ett medel, som af en konstitutionel regering endast i yttersta nödfall får tillgripas, och vi respektera de gruuder af moderation, oegennytta och önskan att undvika inre söndringar, som hindrat regeringen att taga ett sådant steg. I ännu högre grad och gilla vörda vi den anda af principtrohet, fosterlandssinne och manlig heder, som, då det första alternativet af dem betraktades såsora för landet äfventyrligt, bjöd dem att fast och enhälligt välja det andra. Rykten gingo, att endast en partiel jemkning afsåga, och säkert år, att den brokiga blandning, som fortfarande går under namnet ar landtmannapartiet helst endast vetat hafva en eller annan för oppositionen obehaglig statsrådsledamot utstött och ersatt ur, kretsen af partiets egna koryfeers, hvsrefter man beskedligt nog ville låta de öfrige statsråden stanna qvar såsom svårergättliga utilitster inom administrationen. Det är med glädje vi finna denna beräkning gä kad. Redan i och för sig äro partiella ministörförändringar farliga, emedan principer och ideer så lätt tappas bort under rubbni och ett kabinett, som funnit sig i a genom en kompromiss, har i de flesta fall förlorat al politisk pråstige. Till och med i sitt pe i; seende lida ledamöterna i en sådan man har svårt för att fatta, bur dylik jemkring kan stå tillsammans med den trohet mot principer och rättrådighet i karakteren, som en sedlig och redbar nstion framförallt måste fordra af sina statsmän. Huru mycket vi derföre än torde komma att sakna den skat af statsmannakunskaper, fosterlandskärlek, redbarhet och ära, som med den nu afträdande ministåren undandrages landets styrelse, skola vi dock alltid glädja oss åt det sätt, bvarpå just dessa egenskaper i denna kris visat sig bålla profvet, glädja oss att landet med. samma höga aktning fortfarande kan blicka upp. till dessa sina fortroendemän och derigenom se! gig oförhindradt att, som vi hoppas, snart nog äter kalia dem tillbaka till styret. Åt hvilka händer skall statsrodret emellertid nu lemnas? Detta är den fråga, som redan under flera dagar hållit sinnena i spänning. Lefde vi under en fullt utvecklad parlamentarick styrelseform — det första stora steget i denna riktning är i denna vecka uttaget — så vore svaret på denna fråga gifvet. Ur det partis leder, som genom sitt ihärdiga motstånd omöjliggjort alla den nu afträdande ministörens bemödanden att lösa nationens och tidens hufvudfråga, måste det nya kabinettet utgå. Genom de högtidligaste förklaringar, afgifna af alla dess mera betydande personligheter, är detta! parti i lika hög grad som bvarje annat förpligtigadt att ej låta försvarsfrågan falia, Det är nu dess tur att öfvertaga arbetet på dess lösning. Efter att hafva härdnackadt och bänsynslöst förkastat alla från regeringen utgångna förslag, är det för detta partis ledande män en oeftergiflig skyldighet att nu framlägga sina egna, såvida de ej vilja stämpla sig sjelfva såsom egennyttiga, för landets lifsfråga likgiltiga spekulanter eller principlösa äregiriga äfventyrare. ar detta deras skyldighet, så är det ock deras rättighet. Då deförut uppfordrats till ett sådant öppet framiäggande af sina åsigter, hafva de svarat, att man ej af dem egde rätt att vänta ett fullständigt förslag till orånande af vårt härväsen, enär endast regeringen egde de erforderliga källorna och resurserna för nterbetandet af ett sådant. Det är dessa källor och resurser, vi nu önska se ställda till deras förfogande; och må de besinna, med hvilket strängt allvar landet af dem fordrar det arbete, de för andra omöjliggjort. Var en fullgod armåorganisation den förra ministerens uppgift, så är denna uppgift i dubbel mån deras. De hafva lyckats att förvandla den stora fosterländska frågan till en fråga om ministerena vara eller icke vara; den har nu blifvit en fråga om deras kunna eller icke kunnav. Få vi tro Kellgren, så var det den berömde salig Dumbom som upptäckte skilnaden mellan esse och non esse; kanske är det någon annan förfärlig bjesse i våra dagar förbehållet, att genom sjeltstudium och erfarenhet göra apptäckten af siilnaden mellan pose och non posse. Huru som helst, så är det af synnerlig vigt att detta parti och dess ledare, hvilka länge arbetat på att göra all annan styrelse kraftlös, nu sjelfve få inför nationen aflägga ett fullständigt prof på gin politiska duglighet och karakter. Taburetterna äro i våra dagar examensbänkar. Och bär äro de det enda mediet att antingen göra partiet för landet nyttigt eller göra det sjelf oskadligt. Från profvets undergående på vederbörlig ort får man derföre ej afhålla det hvarken af någon hofmannalik betänklighet för dess möjligen mindre presentabla beskaffenhet eller af någon barnslig farhåga för dess farliga tendenser. Ingenting afkyler bättre en folkledares omstörtningsifver än att han sjelf insättes i regeringen; ingenting tvingar kraj noga betönka statens väl, än när han sjelf göres till dess målsman. Detta är en politisk erfarenhet, bekräftad af hvarje lands historia Det är af alla dessa skäl, vi allvarligt önska, att den nya minister, som är under bildning, måtte få en bestämd prägel och blifva ett uttryck af den nu segrande andra kammärens majoritet. Ett kabinett utan deciderad politisk karakter, endast hopsatt för skötandet af de löpande administrativa göromålen, voro i närvarande ögonblick det sämsta vi kunde få. Eskilstuna Tiining yttrar bland annat följande: Om nu, hvilket väl vore: det naturligaste, bildniogen af det nya kabinettet uppdroges åt gretve Posse, chefen för Andra kammarens opposition, blefve följden, antingen att han fylde de öfriga platserna ur sitt parti, i hvilken händelse den nya ministeren ej torde blifva många månader gammal, då till och med koryfeerna derinom — hrtr Key, Ericsson et konsorter — sakna såväl allmänt anseende som öfri kaj att intaga dylika a AV