Aftonbladet – 7 oktober 1871, sida 2

ve MMMMMMMM— sedt henne, förrän hon fick tala vid honom. Han sökte undskyila sig, men grefvinnan iliät hooom knappt få ordet. Det var icke td till iakttagande af formaliteter. Hennes osäkra och darrande stämma, hennes uppsgärrads ögon, hvari man läste den fasa som omfattede alla bonnos tankar sodan hennes ankomst till preekturen, hennes ansigtes likblekhet, i fall man så kan kalla en färg, som var grön på kinderna och blå på läpParne, gjorde fordringar på något helt annat än sällskapslifvets allmänna ceremoniel. Jag vill säga er, min herre, hvad som för mig till ers, sade grefvinnan, efter att ha tagit plats vid sidan af en kamin, hvari elden ännu glödde. Det har händt mig en olycka!s Hon höll upp, stämman srek henne. En sädan olycka, som äru inte händt någon annan qviona i lifvet... Ånnuen gång måste boa stanna för att samla ny kr ft till att förtsätta ssmtalet. Ni kan omöjligen göra er ett begrepp derom. Ny paus. Hon mistade andedrägter, men snart blef bon genom en våldsam ansträngving mäktig öfver sin rörelse och utropade: Ni vill rädda mig! Ja, ni vill ju det! Jag vill omtala för er... Hon visste elldeles icke hvad hon sade; men liksom kammarfrun i vaktstugan, stör tade hon till tönstret för att kasta en blick på vagnen, som hace fört henne till prefekiuren. Hon såg den icke. Ett förtviflans rop undslapp hennes läppar, bon ryckte upp fönstret, såg sig om till höger och venster, utstötte ännu ett skrik, slog sig för ansigtet med händerna och sjönk nästan ihop på stälJet, der hon stod. Den olyckliga, som förlorat all fattning, visste icke, att det rum, hvari hon befann sig, icke vette ut till den gata, på hvilken hennes vagn höll. Prefektan, som genast insåg hennes misstag, skyndade sig att lugna henne. (Forts.)