Aftonbladet – 7 oktober 1871, sida 2

Article Image
Efter ceremoniens slut på rikssalen återvände kamrarne hvar till sin sessionssal, dervid afskedstal vexlades. Grefve Lagerbjelke yttrade dervid till Första kammaren: Mina herrar! Då vi nu för sista gången under denna riksdag åtskiljus, måste med djupt bekymmer beklagas, att den stora frågan om försvarsverkets ordnande icke keller vid detta riksmöte kunnat föras närmare sin slutliga lösning. Detta tillfälle är icke egnadt att utreda orsakerna till den meningarnes splittring som härtill varit vållande; men den säkra förhoppning må det vara tillåtet att uttala, alt dessa Hinder dock en gång skola vika för utredning och allmän ingigt, för fosterlandskärlekens maning och för ömsesidigt tillmötesgående; och den önskan, delad af hvarje svenskt bjerta, må det äfyen vara tillåtet att framställa, att den tid närt målte vara kommen då ett Fäl ordnadt försvarsverk betryggar det ändamålsenliga användandet af det mod och den sjelfuppoffring, hvaraf Sveriges fria foll är mäktigt och för fåderneslandets kraf villigt. Tiden intill dess detta böga mål varder uppnådt må blifva längre eller kortare; alltid skall arbetet för detsammas uppnående finna uti Första kammaren En kraftig befordran och ett fast stöd. Lifiigt öfvertygad om Sanningen häraf, arkäller ! jag vördnadsfullt att uti bherrarnes Vänskap och förtröebdo få vara innesluten. Kammarens äldersordförande, frih. Sprengtporien, besvarado talet med följande ord: Herr grefve och talman! Vår korta sammanvaro har nått sin gräns utan att efterlemna någon skörd, öfver hvilken foatetlandsvönnen bar Bkäl att glädja sig, men det oaktadt böra vi icke tvifla om den slätliga utgången af den maktpåliggande fråga som varit oss förelagd till besvarande; ty ghuruväl meningirnö visat sig bkiliaktiga beträffande sättet att uppnå uct atsedda målet, som visserligen kan nås på mer än en väg, har likväl nödvändigheten af försvarsväsendets fullständiga ordnande rönt ott :erkänvande som icke kan missförstås. All anledning är sålnnda till den föreställningen, att deh övisshet Bom i detta ögonblick svåfvar öfver deuna fosterländska angelägenhet snart skall skingras, och med denna förhoppniog helsa vi de förbindliga ord, med hvilka vår vördade talman beledsagat vårt uppbrott, på samma gång som vi innesluta oss i häng fortfarande vänskap och hägkomst. Erkebiskops Sundbergs afskedstal till Andra kammaren ver af följande lydelse: Mina herrar! Då vi nu stå färdiga att skiljas åt, måste vi tyvärr erkänna, att under denna riksdag intet blifvit uträttadt. En enda stor fråga har varit oss förelagd, och den är blott besvarad med ett non possumus elier vi kunna icke lemna vårt bifall till hvad K. M:t föreslagit. Många bedöma der: för ganska hårdt hvad vi gjort, eller, kanske rät: tarb sägdt, hvad vi uraktlåtit att göra. Men är ock denna dom fullt rättvis, och kan verkligen de fyra sist förflutna veckornas sammanvaro betraktas såsom alldeles betydelselös? Jag tror deticke. I folkens likasom i de enskilda menniskorbas lif inträffa emellanåt tider, då äfven de allvarligaste bemödanden icke vilja lyckas, och uppgifter, på hvilkas lösning mycket redligt arbete nedlägges, för hvarje nytt försök snarare synas blifva mer intrasslade än förda det sökta målet närmare. Sedan komma likväl andra tider, då det visar sig, ätt alla dessa förtretliga kautar, alla dessa svårigheter, alla dessa hinder, som förorsakat ett ekenbart stillastående, i grunden icke varit någonting annat, än nödvändiga utvecklingsstadier, ur hvilka med förunderlig hastighet ett fullfårdigt resultat slutligen framgår. Vi böra utan tvifvel allesamthen hoppas, ätt den tid, hvarom nu talas; varit en sådan utvecklingens öfvergångstid, som i stillhet förberedt mogen frukt. Ty lefva vi i det hoppet; så skola vi ock i denna stund kunna säga hvarandra ett vänligt farväl wtan något bittert minne af de strider, som här blifvit utkämpade. Att jag för min egen person kan med samma tacksamhet bevara bhågkomsten af edert förtroende under denna riksdag som af det jag under dest fem närmaste föregångare åtnjutit, är mig en synnerlig glädje. dag anhåller att fortfarande få vara i eder vänskap innösluten, men beder fratutörslt, att Gud måtte bevara vårt älskade gemecsamma fådernesland! Härpå svarade kammarens ålderrordförande, hr L. J. Hierta, med ett fxtemporeradt tal af ungefärligen följande innehåll: Högvördigste hr dr och erkebiskop! Uti den predikan, vi nyss åhört i Herrans tempel, har förSärelingen förnyade gånger på ett efiertryckligt tt fått sig ioskärpt den sanniogen, att verlden full af knorr. Denna sanning hari denna stuud älven någon tillämpning på hörvaranue församling; ty det kan ej förnekas, att den saknad, hvilken allud efterföljer afskedsstunden mellan dem gora arbetat för ett gemensamt mål, helst när de såsom dena närvarande genom föregående bekantskap vunnit hvaraudras personliga högaktning och vänskap, i viss mån fiones blandad med en missstämning, som å ena sidan är en följd af känslan af misslyckade bemödanden, å den andra af intrycket deraf, att såväl hela denna riksdags sam mantallande som den tilliragelse, hvilken närmast föregått riksdagens åtskiljande, kan hafva åstadPort rrdnntr Arta dnkigftns brråndt BE montörer prata

7 oktober 1871, sida 2

Thumbnail