Aftonbladet – 7 oktober 1871, sida 2

STOCKHOLM den 7 Oktober. Urtima riksdagen har i dag med öfliga ceremonier blifvit afslutad. Sedan kamrarnes ledamöter samt stater och kärer kl. 11 i dag på förmiddagen infennit sig i Storkyrkan och der intagit sina platser, anlände konungen, åtföljd af hertigarne af Östergötland och Dalarne, hvarpå de intogo sina platseri kyrkan midtför predikstolen. Predikan hölls af lektor C. Norrby, som til ingångsspråk hade valt Jeremim klagovisor 3 kap. 39 versen, så lydande: Hvi knorra då menniskorna alltså medan de lefva? Hvar och en knorre emot sina synder, samt till text 5 Mose bok 5 kap. och 16 vers: Du skall hedra din fader och din moder, såsom Herren din Gud dig budit hafver, på det att du må länge lefoa och att dig må väl gå uti de lande, som Herren din Gud dig gifva skall, Till ämne hade predikanten tagit: Ett folk som lefosr. Altartjensten förrättades af kyrkoherden Stazff och e. o. bofpredikanten Bergman. Etter gadstjerstens slat begåfvo sig kamraroes ledamöter och den kungl. processionen i enlighet med derom utfärdadt ceremoniel till rikssalen. Sedan konungen tagit plats på tronen, omgifven af de båda hertigarne, äskade rikemarskalken Jjad och Första kammarens talman grefve Lagerbjelke framträdde inför tronen och höll följande afskedstal: sStormäkltigste allernådigste konung! Af uppriktigt bjerta anhåller Första kammaren att ioför Eders K. M:t få frambära uttrycken af djap vördnad och varma välönskningar. Den stora fråga, som redan vid flera föregående riksdagar varit föremål för pröfning, och till hvilkens afgörande Eders K. M:t kallat detta urtima möte, har icke heller nu vannit sin slutliga lösning. Stridigheterna i meningarneangåondelämpligaste sättet för försvarsverkets ordnande hafva äfven vid detta tillfälle uppskjutit till framtiden att bestämma bara de krafter skola ordnas och de uppoffringar tillgodogöras, hvilka dock alla önska att fäderneslandets försvar må kunna äräkna. Detta uppskof måste djupt belagas, desto mera som brytningen mellan skilda åsigter fortfar att splittra meniogarne, hvilka sammanjemkning är ett vilkor för lycklig framgång. Anledningarne till bekymmer stå likvil icke ensamme; bredvid och öfver dem finnas äfven ursaker till berättigada förhoppningar iden enstämmighet, hvarmed eljest skilda meningar äro eniga utiönskan satt försvara att älskadt fädernesland, och att de uppoffringar, som dertill erfordras, måsta och skola g ras, Dessa fosterländska känslor delas varit och uppriktigt af Första kammaren och skola alivid tilltörsäkra dess nitiska medverkan till befrämjande af det stora målet, fäderneslandets trygghet och obecende, grundadt på egna väl ordnade krafter. Lifvad af sådana känslor, rnhåller Första kammaren att uti Eders K. M:ts nåd och ynnest städse få vara innesluten Derefter framträdde orkebiskop Sandberg och helsade å Andra kammarsas vägnar kovungen i följande ordelag: S. ÅA, K. : Åter bar en rikedsg gått till ända, utan att försvarsfrågan blifvit löst. Det kan icke tillhöra den kammare, som vägrat sit bifall till Eders Kongl. Mite nådiga förelag, att be klaga sig öfver utgången. Den tror på fraratiden och hoppas derför äfven att det nya nppskotvet skall iäada fädernesiandet till gagn: Socgligt må det visserligen värk, att splittrade meningar ännu hirdra genomförandet a! en organisation, hvars allmänna gronddrag för läcge sedan äro bestömdaj men bättre dock att väntan än bygga på osiker merk, Ett fore Båson säkert kunna sotagas, och ået är hvsrja svensk mans beredvillighet att, när fara hocar, med lif och blod försvars det dyrbarsste han på jorden eger. Um an än ådan arda i för öra påtänkta dri i författniogen ötverflödiga, fva tillräcklig kraft att undanrödja många obehöriga misstavkar. Gud afvärje emellertid sli ofärd och låte sin välgignelse hvils öfver konung, konuvgsahus och a!la föremål för vårt folks vördnad och kärlek. I dessa välönskniogar sainmanfattar riksdagens Andra kammare sin underdånias afskedshelsning och arhåller att städse få vara 1 Eders Koogl. Mejits nådiga yonest innesluten. Konungen höll derefter följande ER fa: