Aftonbladet – 7 oktober 1871, sida 2

Min Gud! Hvem känner inta mig, Hven pårtår sig inte känna mig! Men ru låter n mig vara i fred, jag vill sofva. Skulle de ännu en gång falla er ia att glömms mins befallniogar, när jag har gifvit dem i så be stämd form, så kostar det er plate, förstå ni mig, ig jagar er bort — och det strax ändå. Nu vet ni, hvad ni bar att vänta, och ou går ni?o ar på rullade prefekten in sig i sitt täcke oc! försökte ånyo att slumra in. Dörrvakten drog sig tillbaka ödmjukt och förskräckt, för att fö; Aer hemlighetsfulla nattliga gästen sfläcgs berättelse om dena medfart, han för hennes skull lidit. Men dammen, längt ifrån att tappa modet geromn tillbakavisendet, efter hvilket det skul!e ha tyckts, som om intet anra återstod för benne att göra än stt stiga i sgo för att uppnå sitt palats i Feut 2 Germain eller Honor6, sade till dörroch säg bonom... Nej, madam, jag går absolut inte in igenn, afnröt Caron henne bastigt och tillade, för att betaga denna efter allt utseende så bgstämda qviona minsta skugga till bverje förhopppiog: Ni må veta att han har hotat mig med att bortjaga mig på fläcken, om jag änpn en gång stör honom. Är det allt? Är det allt? Min ställoiog är ja dagligt bröd för mig hustru och barn. Låt oss blott inte spilia tid, sade hon, i det hon fattade dörrvaktarens båds Mir. der. Haru mycket inbrivgar er plats? Tvåtusen francs, tretusen frarcs, fyratusen francs? Välan, vid min ära, jag undandrar mis inte att gifva eder ea pension af fyratu:en franc, som efter eder död skall utbetalas till er familj, ifall ni åter går in och anmäler för