Aftonbladet – 6 oktober 1871, sida 3

NYarIE ULHCIOPSIag DEStlamt InGCINnIngSsverkKets Upphäfvande, utan att på samma gång säga om detta ekulle upphäfvas mot fullgod aflösniog. För öfrigt, så gerna rom tal. än skulle vilje se allmänna värnepligtens grundsats tillämpad hos oss och huru öfvertygad han än vore att ett försvar på dess breda basis vore det enda som kan åstadkommas, så trodde han dock icke att svenska folket är villigt att åtaga sig alla de uppoffripgar, som med densamma skulle följa. Vid seneste riksdagen hade man varit enig om den åsigten, att armen skulle bestå af stam och beväring, och så gerna talaren skulle sett den nya värnepligten antagen, så ville han dock förorda, att man hölle fast vid nämnde åsigt, så att nya utvecklade sig ur det gamla och de element som i det senare nu infördes komma att arbeta normalt. Men för antagande af de nya element, som genom denna lag skulle införas, måste tvenne vilkor bestämmac såsom oafvislig. fordran såvida icke detta förslag skall i armån införa en stor massa värnepligtige med en svag öfniog. Det ena vilkoret är en stark och militärisk duglig stam för att mottaga och öfva denna stora massa ynglingar; det andra är att organisationen är sådan, att denna stam, vid afgången af dess manskap, skall kunna förse landstormen med tillräckligt oc dugligt underbefäl, så att denna kunde uppträda i särskilda kårer. Uppfyllde pu det föreliggande kungl.. förslaget dessa vilkor? Tal. trodde det icke, och ansåg hindren för bildarde af en fullgod stam enligt det kungl. förstaget ligga i visaa bestämmelser, dels angående soldatens antagniugssätt, enligt hvilket rekryteringen till största delen komme att ligga i rotehållarens hand, dels sngående aflövingssåttet, hvarigenom soldaten gjordes mera till jordbrukare och medborgare än till coldat, så att ban icke uppmuntrades till att evertnera sig i militäriskt hänseende, och slutligen angående den långa tjenstetiden. Stugan med medföljande tidigt giftermål och många barn vore icke någon fördel. Hvad tjenstetiden beträffade vore tjugufem år för långt, och de fleste skulle komma att begagra sig af densamma. Visserligen är det soldaten medpifvet att afeå redan efter 7 år, mer han måste i sådant fall gifva ersättning åt efterträdaren. Vid en blifvande mobilisering blir dessutom behofvet af befål och underbefäl så stort. ett af stammen icke i ledet komwe att qvarstå mer än en man af hvarje halftropp. Under deses förhållanden är stammen i sin helhet endast att anse såsom en stark befälskader samt tillika såsom en sarsmanfattning af de oundgänligaste beställningspersonerna. Kunde man då anse att den öfning, som af chefen för landtföravaret blifvit föreslagen, skulle vara tillräcklig. Hela den öfving, gom den indelte soldaten skulle få, komme att inskränka sig till tillsammanlagdt ett år, medan i i andra arm6er denna öfniog uppgår ända till tre år. Chefen för lsndtförsvaret hade också i sir promemoria medgifvit att denna öfning icke vore tillräcklig, ehuru organisationen icke medgåfve att att göra den längre. Men om organisationen lade hinder i vägen för att göra armån ti!l uteslutande befälskader, så måste väl antingen organisationen öfvergifvas eller ock förändras så att ändamålet med densamma vinnes. Det var detta som de ofta tadlade reservanterna haft i syfte, i det de velat taga soldaterna ur beväringens leder och gifva dem en kort tjenstetid, hvarmedelst vunnes att genom beständig cirkulation nationen erhölle den fördel som en militärisk uppfostran medför och att krigsreserven försåges med nödigt och godt underbetäl. Detta underbefäl kunde nemligen icke erhållas annorstädes än bland de afskedade soldaterna. Har man medgifvit 25 års tjenstetid, så kan man dock ej tro att man bland dem skall erhålla underbefäl. Uppgiften måste härvidlag vara att låta soldaten afgå efter 7 års tjenstetid, ty eljest erhåller man endast en organisation på papperet och en reserv, som vid första sammandrabbning komme att lida ett nesligt nederlag. Detta var i korthet de militäriska skäl, hvarpå tal. grundat sitt afslag af den k. propositionen Ginge man öfver till de politiska och sociala sidorna af saken, så måste tal. finna olämpligt att förslaget till förordning angående rustoch rotehällsinrättningen blifvit sammanbundet med värnefligtslagen, Den diskussion, som inom Första kammaren förekommit, hade icke gifvit skäl dertill, utan hade man ansett att den ökade värne. pligten icke kräfde någon lindring för rust och rotehållarne, men att den ökade Sfningen för stammen kräfde ett fixerande af deras närvarande utgifter, så att desamma icke genom ökade fordrivgar blefre stegrade. Men om också icke yttrandena i denna kammare gifvit stöd ät en förbindelse mellan båda lagarne, så hade dock regeringen vsrit i sin goda rätt att åstadkomma en sådan till följd af den skrifvelse som af denna kammare vid föregående riksdag beslöts. Tal. hade framhållit de sanpolika följderna af en sådan skrifvelse och dessa hade nu inträffat; skrifvelsen hade gifvit anledning till förslaget om lindriag. En sak måste t I framhålla; Det var att den föreslagna normalsiffran voro omöjlig och orättfärNR sn vara kostar icke detsamma i Skåne och i Norrland, och en soldat vore dock, då man ser på kostnaden, liksom allt hvad som för penningar anskaffas, att betrakta såsom en naturaprestation, en vara. En soldat kostade t. ex. på ett ställe omkring 150 rdr och på ett annat blott omkring 80 Huru skulle då en normalsiffra någonsin kunna bli rättvis, äfven om det endast vore få som komme att på densamma förlora? Indelvingsverket vore ett arf från våra förfäder och värdt att taga vara på och tal. skulle icke vilja vara med om att spoliera denna statens egendoin, men Kan man framlägga en verkligt god försvarsplan, grundad på alimän värnepligt, skulle tel. icke ha något emot att. biträda detsamma. Den fråga som nu förelåg vore en af de största; den gällde värt fädernealsuds väl, och under sådana förkållanden vore det för tal. tungt att icke kunna stå på sin regerings sida. Tal. skulle väl icke dragit i betänkande att göra åtskilliga medgifvanden i detaljfrågor, men det gällde bär sjelfva hufvudgrunden och i denna var det honom Dindjligt att gifva efter. Tal. såg kanske saken i för mörka färger, men han bade fattst.sin åsigt efter noggracnt begrundande och att han icke i denva stode ensam, dertill kunde ban sluta af en del jutranden som i Första kammaren blifvit fällda af less högste militärer. En anvan ssk som lugnade honom vore, att i den reservation som af Första Kammarens ledamöter i särskilda utskottet afgifvits knappast någon enda punkt utom medelsiffran blifvit obetingadt bifallen, och detta oaktadt dessa reservanter i det hela gillade regeringens förslag. Pal. medgaf att om något skulle göras skulle det vara godt, men innan hen ville göra något ville han pröfva, så mycket mera som stundens allvar voro stort. Ingen fara vore för uppskof, ty vi vore icke så försvarslösa som man sagt; vi ha beväringen med rättighet att inkorporera öensamma armön samt öfva den i två år, om anslag dertill sifves, Från det håll som nu motsatte sig det k. örslaget, skulle säkerligen icke heller något hinder mäta att borttaga legan, som man önskar få upphätd, och organisera en landstorm. Man skall lå ba en betydug styrka, och dessutom ha vi ju lottan, till hvilken med varm hand anslag gifvits, som tal. vore öfvertygad hade blifvit väl använda. Om en god plan fyomställes i enlighet med de Wsigter som au uttalats, så vore ingen fara för handen att vi ej skulle kunna försvara oss. Grefve C. G. Mörner hade af utskottets betän kande samt företrädesvis af reservationerna af de edamöter fråxi Första KONNmaren, vilka icke äro militärer, faynnit vara visadt, att det nu föreligande förslaget icke hvilade på fulit rättvisa grunler, att det icke är nyttigt och icke lemnar oss äkrare försvar än det viredan ega. Behöfåes det ner än dessa omständigheter för att icke gilla öretagandet af ett experiment som skulle kunna ji så dyrt och borttaga en stor del af de tillgånsar, med hvilka man skulle kunna komma till ett vättre pch ändamålsenligare resultat? Från åtskiliga håll bar det uttalats att man icke skulle kunna äga göra ett motstånd mot detta förslag; talaren ore i detta afseende trygg; ty han hade aldrig inder sin offentliga bana böjt sig för dagens gpiioner eller lätiv dessa inverka på sin cnskilda öfEN re Han igenkände i reservationen i särsilda utskottet döuna jemkningsanda, som så månsön göog fört öss på villovägar och, om den blefve sillad, säkerligen ätven ni skulla omsa dot TÅ i I Jag RN kanten. St ARD fr DA mr AR mr M—