Aftonbladet – 6 oktober 1871, sida 2

Vidoeq hörde lugnt på, men då redaktörer aflägsnat sig med det begärda manuskriptet uttalade han med en sakkännares bestämdhet i tonen sin förvåning öfver, att Balzac gjorde sig så mycket omak med stt dikts sina berättelser, då man genast kunde hafvs till hands en långt intressantare verklighet. Det naiva i detta yttrande eggade Balzac till att motsäga honom. Han tog upp er persika ur fruktkorgen och nyttjade den till text för sitt försvar, sägande: Ni må förlåta mig, hr Vidocq, pi hör inte ti!l folket och förstår er ej på detta ämne, Verkligheten blifver först skapad af oss diktare. Den sanna verkligheten är den sköna M onu ovilspersikan. Den persika, som ni skulle vilja kalla den sonna och verkliga, växer vild i skogen, men den duger mu, CA-Ar liten, sur att förtära. Den verkliga är den, som jag här håller i banden, den man har kultiverat väl i 200 år och som map har uppdrifvit genom försigtig omplantering i en torr och lätt jordmån. Genom en behandling efter alla konstens reglor har den fått saftighet, kryddad smak och en utmärkt vällakt, Denna mönsterfrokt har först konsten freambragt och den är den verkliga. Likaså handlar jag. Jag kommer till verkligheten i mina romaner likasom Montreuil till sina persikor. Också jag är trädgårdsodlare — men på papperet., Denna sinvrika likrelse var icke tillfredsställande för Vidocq, som vidblef sitt påstående att verkliga liivet erbjöd händelser, som voro likaså afrundade och fullständiga som alla efter konstens reglor diktade romaner. Han åberopade sig härvid på sin erfarenhet gåsox pplistjensteman och kittlade derigenom så mycket Balzacs nyfikenhet, att denne icke lemnade Vidocq någon ro, förrän han förklärat sig villig ätt meddela en händelse ur