Aftonbladet – 6 oktober 1871, sida 2

mycket nogs och tager sällan fel i bedöman det af landsmanskapet. Den som icke ege denna egenskap duger icke till poliskarl. Dock till saken! Jag hade låtit kammar frun taga plats i den bästa ländstolen tät vid kakelugnen och inskränkte mig endas att observera henne. Utiorska henne tordes jag icke, det var under förhållanden son dessa prefektens sak. För öfrigt höll der sinnesrörelse, hvari hon befann sig, henne i en beständig oro: hvart ögonblick reste hon sig, gick till tönstret, aftorkade med fingerspetsarne den immiga glasrutan för att se ot. Hvad sökte hop? Jag uppfångade hennes blick för att erfera det. Beständigt sökte denna den. plats, der vagnen väntade, den bon och hennes herrsksrinna lemnat få steg från prefekturen, Det var ingen fiacre eller hyrvagn, utan en karet, som tillhörde ett förnämt hus, hvilket dessutom lätteligen sågs på hästarne och de polerade lyktorna samt vagnens hela yttre. Var det fruktan för att vagnen skulle köra sin väg som förorsakade kammarfruns ångest? Befann sig kanske någon i vagnen, som väntade huru detnattiga besöket skulle aflöpa, som de af ångest betagna fruntimmerna gjorde polisprefekten? Intet af allt detta kunde jag utfondera och saken förekom mig ännu mörkare, då jag stående kammarfrun närmare än hon anade vörde henne med ett obeskrifligt tonfall och ned ögonen fästade på kusken, mumla de rden; Han sofverlo Medan jag sysselatte mig att lösa dessa gåtor, försiggick ångt vigtigare saker i polisprefektens rum. Ofter att han haft en mycket besvärlig dag, jade ban fått till sängs vid midnattstigen ch gifvit dörrvakten order att låta honom ofva tilldess det blef dager och icke under ågra vilkor störa hans nattro. När prefekPD gaf sådana order, föll ingen på den tanken