Aftonbladet – 3 oktober 1871, sida 2

Första kammaren, hvilken, säsom vära lösare torde erinra sig, till första i förordningen om förändrade bestämmelser rörande roteoch rusthällsinrätteingen vid landtförsvaret, anknutit den slinönna debstten äfver detta lagförslag i sin beibet, fortsatte den i går afton, då ordet först lamnades åt grefve L. af Ugglas, som framböll det k. förslagets sävel militäa som ekonomiska företrädena framför nuovarande orgsnisstion. Särskildt betonade han nödvändigheten deraf, att icke hvar och en festhöll vid sin särskilda mening, i hvilket fall någon majoritet aldrig kunde uppstå i en fråga af framstående vigt, och således ej haller i denna, beklagande talareu om Fäårsta kammaren geromn sitt teslat även på sig toge ansvaret af frågans upp: skjatande. Hr Lilliehöök, som dsrefter yttrade sig, ansåg visserligen det k. förslaget ha gått väl långt i eftergifter, men ville likväl bifalla datsamme. Hr Begstedt sysselsatte sig förnämligast med att söka ådegaläggs, att riksdagen, och äfven särskildt Första kammaren, icke tillbörligen vägt sioa uttryck, då den vid flara föregående tillfällen yutrat sig rörande försvarsfrågan, i hvilken -omständighet tala en tycktes vilja fiona en af orsakerna att men kommit i den sitaation, i hvilken man au betunne sig. Mei afseende å det föreliggande förslaget rörklarade sig talaren ej kuna godkänna detsamma. Såvilt vi eljest rätt nopfaita!e det emellanåt väl lågmälda föredraget, åberopades, till siöd för talarens öfvertygelse i afseende å förslagets antaglighet, br Björnstjarnag reservation. För egen del frarsställde talaren ingen anmärkoivg emot förslagot, men fann han ett stöd för sin uppfattning i den omständigheten, att han ej hört någon yttra sig med obstingadtinstämmande i hvarje särskild bestämmelse i detskumavid afgifvandet af sitt votum tog talaren emalleriid för afgjoråt att förslaget skolle falla och fann han denna omständighat minska hans känsla ef ansvsr., då han röstade emot detsamma. Slutligen förklarade sig talaren anse, att om det vissdo sig stt ej något kunde göras iform af en stor organisation, återstode att tillse om ej något kunde vinnas geoom att begagas hvad vihafva och genom att småningom utveckla detsamma. Hr Hallenborg slöt sig till de af de fem reservante:ns vid nästlidne riksdag uttalade åsisterna och röstade derför för afslag. Frih. De Geer förklarade sig deremot uppträda dels med anledning al de snmärkniagar som riztats mot den af da 10 reservan terna af Första kammaren vid denna rikedag afgina reservation, dels för att visa, att den omständigheten att man vid niästlidne riksdag stutit sig till de fems reseryationalldeles icke atgjorda något skäl att nu motsätta sig K. M:ta förslag. Tal. ansåg de fems reservation ha kuonat utgöra uppelsget till jea lyckligare lösning af frågan äa K. M:ts förslag, men då den ea gång dallis och icke någon nisigt fanns att den kunde med framgång återapptagas, hade tal. fonnit sig böra tillsa om ej K. M:ts förslag stode närmare den nämnda reservationen än det som nu fianes, TN visade darefter att det k. förslaget i flere vigtiga punkter hade samme ntigängspuokt som da tems reservation, och att i andra, der en princisiol skilnad kunde synas vara för haodan, de praktiska resultaten kunda väntas blifva ungefär desamma. Frih. De Geer tillbakavisade slutligen eftertryckligt det af förslagets motståndare framkastade påståendet, att reservanterna vid denna riksdsg genom sna anmärknvingar nedgjort det k. förslaget. Reservanterna hade gjort anmärkningsr endast mot två punkter deari, men deremot anfört flere af motståndarne framställda anmärkningar för ett vederlägga dem. a Statsrådet Abelin upptog till besvarande de anmärkningar, som pu framställts mot förslaget. — Da ifrågasatta bestämmelserna skalle enligt tal, äsigt långt ifrån att minska indelvingsvarkets militärs egeoskaper tvärtom betrygga desamma och stodo i ovilkorligt sammavihang med indalningsverkets utveckling. Di man fordrade ösad öfning för soldaten, hvaraf följde att han längre mäste vara från hemmet, uppstode pnsturlkgtvisg ökad tunga för rotebållarne. Att begräusa denna tunga hada varit anledningen till det föreslagda maximibeloppet. Man hade vidare sagt, att soldatons ställning blefve sämre. Tal framhöll häremot dels det kontanta tillskott staten hade ait gifva i soldaiens aflöning, dels de större utggrer till befordran och dermed följande bättre inkomster som förslaget beredde honom. Hvad vaträffsde den avmärkta långa tjenstetiden, visade tal. stt redan nu, då åldern vore obegränsad, de soldater hvilkas ålder ötvarskred 45 år vore endast nägotöf-! ver tro tusen, och säkert skulle antalet blifva ändå mindse etter tillämpning af ou ifrågasatta förslag, För öfrigt såg tal. ingen fördel att endast hafva yoglingar i arimoo. Bfter att hafva ytterligare bemött några framställda betänkligheter, slutade tal. med den förklaring, att han med sitt förslag icke försökt köpa rustoch rotehållarne för det