Aftonbladet – 2 oktober 1871, sida 2

rtviflan läg samlad i dessa bittra ord. Hon ille komma till vkgot afrirende steg, kosta vadå det ville — kon kunde ej längre uttärda deta tillstånd a? stu fisnötligket De Jepcrss också länga undertryckta känlor gätvo sig luft i få ord. aJeg utbärdar inte längren, sade han, vände ig på klacken och lemnade rummet. Ketty hade beredt sig på ett bäftigt uppräde, på vrede, förklaringar, och; ack! på försoning, men icke på deppa bartiga ef ergitt. Jag utbärdar iote längre, jeg uträrdar inte Jängres, upprepade hon gång på årg, som om dessa sista ord ryckt hennes örnöft med sig. Slutligen ringde bon. Francios,, sade bon till den jäträdande kemmarjungfron, gå till berr de Jsnesy och al stt jag vill tala vid Konom — jag är JUka Francine kom tillbska med mycket vigtig Ippsyn. : Nåväl? Herr grofven är inte hemma. Klöd af mig och bjalp mig till sängs — ad fröken Yolarde komma hit. FEMTONDE KAPITLET Nära nog förloradt spel. Djupt snyftaude, men utan tårar, berätade Ketty tör Yolands hvad som hävdt. Döt var blott en biljett från frå dAiguilon — jag har ingen aning om hvad den inshåller. Förmodligen någontieg ot penninArne, ty den der enfaldiga pojken sade att ren tknlle få veta det. Jag blef ond, som ng allid blr pu, på de Jergay — jag kan ne hjelpa det, hen talar så kallt och i en ådan herrskareton, att jag ej uthärdar det ; han vet att jag ej kan det, och har gör! et med flit för att jag skäll bH utom mig.