Aftonbladet – 30 september 1871, sida 3

garanti för, att ej den högsta verldsliga myn igheten kunde misstaga sig, så egdo mar deremot i Kristi egon lära äfvensom i han: aposilars och den äldsta kyrkans åsigter et criterium, efter hvilket en hvar kuade bedöma riktigheten af den andliga domstolens utslag. När derföre en mängd sinsemellar stridiga meningar uppträda med anspråk at göra sig hörda, skola vi hängifva oss åt der första, den bästa bland dessa, eller skola v stå villrådiga med afseende på dem alla! Nej, vi böra söka sapningen der, hvarest hor finnes, d. v. 8. inom dei apostoliska kyrkan: Kristas hade lofvat att vara när sina lärangar ala dagar intill verideos ända och att sända dem sin anda, som skulla leda dem i 21l sanning, och dessa löften gällde ej blott apostlarae, utan äiven dem, som i egenskap al kyrkans siyresmän vore doras sannskyldigs efterträdare. Preedizsanten använde all möda för att ådagalägga riktigheten af dessa satser och öfrergick derefter till de yttranden af Kristus, hviika kuade gifva avledning till antagand: af Petri prisat bland apostlarne. Du är Petrus, och på detta hälleberg skall jag bygga min församling, och helveicts portar skola ej blifva henne öfvermäktige, — jag skall gifva dig himmelrikets nycklar, o. s v. — föd mina förls — jag skall bedja för dig, att dia tro icke skalt blifva om inteto — när du blifrit omvänd, så styrk dina bröders — alla dessa textställen anfördes och kommenterades. Redan den omständigheten, att Petrus fått sig detta namn tilldelat i stället för det ureprongliga Simon, vore egnad att väcka uppmärksamhet; och vid det uttryck, som blifvit öfversatt med föd mina får,, fiones i grundtexten eit ord, som äfven at profana författare användes såsom prediceradt om regenter och dä har en betydelse af aätyra, ledan. Ått nu detta primat gått i art till Petri efierträdare, påfvarne, vore tydligt. Men påfven är ej ofelbar såsom menniska (tvärtom är han i detta afseende, såsom högt uppsatt, bloitställå för större frestelser); hvad äter angår tron och det kristliga litvet, så är hans atslag härvid ofelbart och fritt från misstag — på rond af Kristi löfte till kyrkan. För öfrigt bar, så föllo predikantens ord, påfven ej bittills begått nägra misstag, och man kan således med någon grad af sancolikhet sluta till, att det ej kommer att ske hä efter. (1) Slutligen anmärk det tili påfven uppkom tid gt inom: kristenheten, och att det således har ett historiskt (och derigenom äfseo, från katolsk synpunkt, oct dogmatiekt) berättigande. en torde finna, är ofelbarhetsin ytterlighet, dock en konse 8 ur katolieismens princi och i och med detsamma som dessa visa si chöllbara, förfulln äfven de, ofta sinnrika, argusenter, som man användt för att bevisa nyssnämnda Togm. Eburu med atseende bärpå reflexionerna göra sig sjelfva, må likväl här, till belysning of ämnet, några slutcrd bifogas. . Gent emot hela bavisförir fererade föredrag ur ngarne, att tron j kan af någon dumstol tvingas en person, och att samtliga de cide textetällena blifvit på ett väldsamt ut tolkade. Granskar men närmare de vengeliska berättelserna, så torde dst visa sig, att ef Petri företräde framför de öfriga wpostlarne ej synnerligen mycket blir öfrigt; och äfven om hypotesen angående hans episkopat i Rom skulio kunna höjas till rangen st sannolikhet, sö qvarstår dock säsom visst, stt Kristi fortfarande närvaro i kyrkan ej är någon yttre, uten af en inre och andlig beskafferket. . Om för öfrigt påfven ör blotttölld för frestelser — cch Cet till och med hög grad — så kan man ja haiva all anedning att befara, det hears rent menskliga fulikomlighet äfven skall inverka på hans tgörenden i och för kyrkan. I silmänhet ippdrager katolicismen en allt för skarp, nalistisk ckilnad emellan åst andliga, och verldsliga, det religiösa. och Get sediigar: iksom menniskan till eitt väsendse är en, ej vå, så både kan och bör kristendomen geträpga bela bennes väsende, bilda medelsonkten tjör keunes verksamhet. Och den vistaa sanningen till man sig under trid: den blir der! n ändlighotens synunkt sedt, en utveckling, Men detta är proestantismenos princip, ej katolicismens. Hvad slutligen beträffar yttrandet, att påfen ej hittills begått nägot misstag, så får n sådan stå för dens räkning, som kan läran, i a qvent utveckl 2 i ofran rede aomärkee