Aftonbladet – 28 september 1871, sida 2

stigit upp följande dag, och Ketty bade bedt att få ze henne — en öv. som innerligt gerna beviljades. Litet trött till kroppen, min söta grefvinna — inte underligt vid ättiosex år — men jag är alldeles inte för trött stt tala och njuta af ert sällskap, Så der, tag ir egen ländstol der vid fönstret och sög mig hvad ni tycker om utsigten öfver hafvet och den fjerran synkretsen. Jag tycker inte om hafvet., sade Ketty med ed lätt rysning och satte sig bredvid sängen. Och jag älskar det i alla dess skiftningar Avtingan det suckar eller dånar mot stranden, telar det ett epråk, som jag förstårsdet påminner mig om den allmakt söm råder öfver hela naturen och som kan läta godt komma af ondt. Detta är en tro, som varit min tröst genom hela lifvet, tröstar mig nu och per mig beredd att gå, när jag blir kalad.n Ketty visste att denna glada, gamla fru hade sett många onda dagar. Hon hade förlorat sin ende son i någon namnlös skärmytsliog i La Vende, dit han följt hertigionan af Berry; hennes man hade förstört. en ganska stor förmögenhet, och lemnat henne beroende af hennes bror; hon hade mäst se Bourbonerna falla, och hon hyste för dem en. passionerad tillgifvenhet; hvarje hennes förhoppning hade blifvit krossad, och dock var bon glad, uppmuntrade och tröstade och lifvade alla, som kommo i beröring med henne. Öfverallt iden goda gamla fruns rum syntes reliker. från fordom. På hvardera sidan om kakelagnen syntes två porträtter, ett af den son hon förlorat och ett annat af en dam i enkedrägt. Det var min Avmand, sade hon. Både han och er man uppkallades efter hertigen; fet ardra porträttet lämnade mig madame