Aftonbladet – 27 september 1871, sida 2

att hon alldeles förbisett följden af att såra de Jencay. Hon hade blott tänkt på att sjelf blifva älskad; hon hade glömt att en annan också kunde fordra detsamma. Underiigt nog, blandade sig några af fru CT Aiguillons förtroenden i dessa tankar. Hon vände sig med fasa från ett sådant öde. Men i Kettys verld har man icke mycken tid för eftertanka. Hennes kammarjungfru påminte henne, att det i dag var stor middag, och blott en halftimma för att göra toilett. Salongen var öfverfylld af gäster, då grefvinnan, stödjande sig på sin mans arm, inträdde der. Alla mötte dem med ett välkomnande småleende. Äldre personer betrakta ett nygift par med något af den ofrivilliga ömhet de känna för små barn — de se i dem ett återsken, antingen af sin egen ungdom, sin egen lycka, eller sina flydda illusioner. De unga, ogifta, betrakta de nygifta med ett annat slags intresse, en omätig nyfikenhet. Det sista uppträdet med hennes make, hade något mildrat Kettys vanliga liflighet. Kanske för första gången i sitt lif, bar hon detta uttryck af mildt behag som är öfver all beskrifning intagande och rörande. Middåagen var lik alla stora middagar. Det är besynnerligt nog, att om man sammanför ett helt sällskap, bestående af idel intelligenta, väl uppfostrade, bildade personer, får man dock ingen annan fröjd deraf än ett osammanhängande, betydelselöst samtal, grundadt på eqvallret i trakten och kryddadt med sitt förtal. Det enda ämne, som intresserade Ketty, var då hennes granne till höger bör jade tala om fru d Aiguillons senaste litterära arbete, (For:s.)