Aftonbladet – 26 september 1871, sida 2

ELFTE KAPITLET. Den vilda jagten. En lång, rak allö af popplar leder till hertigens slott, en stor hvitmenad byggnad, utan några anspråk på arkitektur, men ganska storartad, det osktadt, Hertigen sjelf. kom emot sin gudson och hans hustru; han hade sina båda barnbarn med sig, och såg gladare och belåtnare ut än någonrin, och välkomnade sina gäster med sin vanliga hjertlighet. Hans syster, den gamla fru ad mottog dem med den blandade bjertlighet och bebagfull tillbakadragenhet, som alltid utmärker personer, vana vid hoflifvet. Fra de R... var mycket gammal, men rak, liflig och verksam, och tog så ifrigt del i alla dagens frågor och tilldragelser, att man aldrig skulle kunnat ava, att hon var öfver åttio år. Det var lättare att tro att. bon varit vacker, ty ännu blixtrade hennes ögon af ungdomlig eld. Hon var ifrig anhängare af den äldre Bourbonska grenen, och lika ifrig anhängare af sin kyrka. Hennes uppförande bade genom hela litvet varit ena trogen afskrift af dessa båda trosartiklar. Hertigen, hvars helgon hon var, hade sagt till henne: Ni måste tämja den här lilla madame Armand. Hon har förträffliga egenskaper, men hon är för vild. Först tjusade hon Armand, och nu behandlar hov honom som en negerslaf. Ketty var högst intagande i gamla fruns sällskap, Vi äro allesamman olika i olika sällskap; sjelfva vår fysik förändras efter vår omgifning. Vi växa och tritvas andeligt, moraliskt, fysiskt, i den ena atmosferen, och hopkrympa och vissna :bort i den andra. Nöorvösa, känsliga menniskor visa detta tydigt; men även dö fest Högmötiska undgå