Aftonbladet – 23 september 1871, sida 3

med att bemöta dem, då de vore af den beskaf fenhet, dels att bristerna lätt på administrativ väg skulle kunna rättas, och dels, såsom i fråga on trosshästarne, att de hos dem mot hvilka de rik tades skulle förutsätta frånvaro af sundt förnuft De gjorda anmärkningarne mot baväringslagon för bigick tal. då de funne sin bästa vederlägg ning deri, att Första kammaren redan vid före gående riksdag antagit denna lag. Tal. gjorde vidare den anmärkoing, att han ej trodde att hvad ban yttrat komme att utöfvs inflytande på det särskilda utskottet, då detta re dan, efter hvad det förljöds, fattat sitt beslut i kufvudsaken, men han hoppades att det ej skulle lemnas alldeles obeaktadt af kammaren, desto hellre som åtskilliga omständigheter sammanknyts sig för att göra lösningen af den stora fosterländ: ska frågan liktydig med infriandet af ett gifvet hedersord. Frågan har sedan 1840 stått på dagordningen; redan år 1847 antogos de grunder för armåns sammansättning, som ännu gälla. Under de följande åren vitnade åtskilliga uttalanden om större eller mindre lifaktighet för frågan, intilldegs 1867 års riksdag insåg att tiden var inne att föra henne till ett lyckligt slut. Den af nämnde riks. dag aflåtna skrifvelse var märklig icke blott roed afseende å de deri förekommande principiella uttalandena, utan jemväl för det varma språk, hvari den påyrkade en snar lösning af försvarsfrågan. Denna skrifvelse hade följande lydelse: De omfattande och genomgripande förslag angående landtförsvarets stärkande och armåns ombildning, som till riksdagen blifvit inlemnade, vitna nogsamt derom, att svenska folket djupt inser och lifligt känner nödvändigheten af att för sitt försvar göra ella de uppoffringar som utan mnationalvälmågans hämmande kunsa åstadkommas. Nationen kan aldrig med tillräcklig fäkerhet och erforderligt lugn hängifva sig åt sin inre fredliga utveckling förrän frågan om betryggandet af deas yttre sjelfständighet på ett tillfredsställande sätt Dlifvit löst. Rikadagen skulle derföre illa uppfylla sin skyldighet, om den icke tagit detta vigtiga ämne i öfvervägande och till E. K. M:t framfört hvad den ansett vara nationens önskningar. Denna fråga bar alltså stått på dagordningen i 31 år; 23 är ha förflutit sedan grunderna för armåns sammansättning antogos, och 4 år sedan nys:nämnde skrifvelse affäts. Kan det välsägas, fullföljde talaren, att sedandes3 beboivet af förs rets ordnande förminskats? Hafva den senaste ti dens uppskakande händelser och det rådande tillståndet i Europa gjort krafvot mindre? Om svaret på dessa frågor är gifvet, så frågar jag vidare, om något förekommit, som visar att intresset för denna fråga i någon mån förminskats?, Talaren hänvisade i detta hänseende till riksdagshandlingarne, i hvilka på hvarje sida finnes något uttalande om nödvändigbeten af ett betryggande försvar, och tillade, att då förhållandena vore sådana, då betydande förarbeten pu voro undan2jorda och då åsigterna i den vigtiga frågan om stam och beväring äro af regering och representation så otvetydigt uttalade, att det vore omöjligt för någondera statsmakten att i detta hänseende rygga tillbaka, skall man då sky satt till afgörande företaga denna fråga? Föga skulle man dermed motsvara landets berättigade fordringar. Regeringen hade gifvit tillkänna hvad hon vill; för riksdagen återstår att visa att den vet hvad den vill. Baa åligger det att eamverka dertill att beslutet i frågan blir sådant, att det länder dem till heder samt det kära fosterlandet till välfärd och trygghet.