Aftonbladet – 23 september 1871, sida 3

RIKSDAGEN Första kammaren. Sammanträdet den 22 September. Sedan protokollet för föregående sammanträde blifvit uppläst, begärdes ordet af krigsministern statsrådet A. Abelin, som yttrade, att då vid remissen af k.propositionen angående landtförsvarets ordnande några anmärkningar mot densamma icke förekommit och då, af hvad dervid yttrats och sedermera förekommit, det ville synas som om kammaren önskade att använda motionstiden för att framställa sina anmärkningar, så hade tal. trott sig böra uppskjuta bemötandet af dessa anmärkvingar tills nämnde tid gått till ända för att kunna i ett sammanhang meddela de uppiysniogar, till hvilka förhållandena kunde föranleda. Det hade icke kunnat förundra tal. att, i en fråga af så grannlaga beskaffenhet och af hvilken så många enskilda och allmänna intressen äro beroende, skilda meningar gkulle göra sig gällande, särdeles nu då omständigheterna föranleda att öfvergå från ord till kandling. Det framställda förslaget, hvilket lika litet som något annat menskligt kan göra anspråk på ofelbarhet, mäste naturligtvis lemna någon önskan ouppfylid, liksom det icke kan undgå att blifva föremål för anmärkningar och erinringar af åtskilliga slag. Men om detta öde nödvändigtvis måste drabba detta förslag lika visst som det skulle träffa hvilket annat som helst och om detta å ena sidan må lända till en tröst för förslagets upphofsman, så bör å andra sidan detta förhåliande leda till den förhoppning, att de som icke i förslaget ensamt vilja söka fel utan blott vilja röja sin önskan skola inse omöjligheten af att icke i ett och annat låta egna meningar falla för att i sin mån medverka till vinnande af det stora och vigtiga målet. Denna förhoppning trodde tal. vara så mycket mera berättigad, som han trodde att det k. förslaget skulle befinnas mer än något annat förmedla de olika merivgarne, på samma gång som det skänkte oss ett ordnadt och starkt försvar. Våra nuvarande armåförhållanden äro sedan lång tid tillbaka otillräckliga och ohållbara, dock icke så att med förslaget skulle åsyftas att undanrödja den militäriska grunden för armån, hvilken grund tvärtom stödjes af allmänna meningen inom landet. Hvad senaste riksdag beslutit, har vunnit bifall, och man erkänner behofvet af ökad öfning samt begränsad tjensteålder för manskapet liksom af ändrade bestämmelser i afsoende på desa antagande och anskaffande; och både utom och inom riksdagen har man yrkat på en utsträckt värnepigt såsom ett oeftergifligt vilkor för försvaret. et är dessa fordringar som det k. förslaget tagit hänsyn till, såfvidt. å ena sidan våra nuvarande förhålländen det mbdgifva och 4 andra sidan indelningsverket, denna vårt försvars fasta stödjepelare, kan bibehålla sin hittillsvarande karakter. Tal. sade sig icke komma att till bemötande upptaga alla de erinringar, som blifvit mot förslaget gjorda. Detta vore också mindre behöfligt, då tal.i motiveringen till förslaget lemnat skål för sina från anmärkarnes afvikande åsigter, och då han hoppades att den noggranna pröfring, som riksdagens medlemmar blefve i tlilfälle att egna förslaget, skulle häfva många tvifvel och skingra många fördomar. Den väsentligaste anmärkning som blifvit framstäld ginge ut derpå, att de ändrade bestämmelserna skulle leda derhän, att man räddade blott skuggan af indeiningsverket, att blott skalet af detsamma komme att qvarstå, och att soldatens bostad skulle blifva en backstuga med alla deraf följande konseqvenser. Men dena som i denna anordning ser något stridande mot indelningsverkets karakter, må göra sig rätt reda för detta verk. Han skall då finna, att de förändrade bestämmelserna i afseende på arealen för torpjorden snarare närma oss till de förhållanden som egde rum vid indelningsverkets ordnande än tvärtom och att nämnde areal då i allmänhet utgjorde endast ett halft tunnland, liksom att ännu soldater finnas som icke ega större jordrymd till sin stuga. Det har icke varit den omständigheten, att torpet varit stort gifvit indelningsverket dess karakter, utan att soldaten är en bofast man, hade sin bostad på hemmanets gruad och genom sina aflöningsförhållanden egde samband med folket; att han under en längre tjenstetid med kärlek och förtroende fäste sig vid sitt befål, kände sig införlifvad med sitt regemente och vore en produktiv medlem i samhället. Och i intet af dessa förbållanden medföra de förändrade bestämmelserna någon rubbning. Det synes som skulle man antaga att soldatbostäderna komme att inskränka sig till en stuga med kåltäppa. Doatta vore dock ett misstag, ty öfverallt der torp finnas, liksom der de blifvit utskiftade, komma de säkerligen att bibehållas, äfven der de nu ha en större areal än det i förslaget stadgade minimum. Det ärjen stor fördel för rotehållaren och för båda kontrabenterna, att den förre i stället för penninglön -får lemna naturaprestationer och ännu större fördel att lemna redan afsöndrade jordiotser, som han icke bahöfver och i allmänhet icke kan göra sig nytta med. Medelarealen i hela riket är 2 tunnland, och det är icke att antaga det retehållaren skulle, för ått åtkomma en så obetydlig vinst, indraga de gamla torpen och unlerkasta sig att uppföra nya stugor samt lemna le 50 qvadratstängerna jord. Fördelen för rotebållaren af det nya förslaget ligger dessutom deri, att han vinner hvad som förut från honom utgått såsom tillskott samt att åtskilliga naturaprestationer komma att försvinna. Detta är en positiv fördel för rotehållaren och hindrar icke soldaten att skaffa sig sin utkomst för framtiden. Af den omständigheten att soldaten har en kontant lön utom sin rotelön förändras i ingen mån hans ställning såsom indelt, ty i annat fall skulle man kunna säga att de indelta korporalerna, som åtvjuta kontant lön, skulle stå i annan ställning än såsom indelta. Men om soldaten också blott får stuga med kåltäppa, så blir detta ialia fall ingen backstuga i detta ords föraktliga mening: han bor der icke på nåder, och om han ockiå åtnjuter sin lön af rotehållaren, 8å ställer detta honom icke i beroende af dennes gunst, ty! han ärj eo statens tjenare, och dea lön han erhåller är blott en skatt som rotebållaren indirekt erlägger till statev. Soldaten är också medåveten af, och ofta stolt öfver, att vara en fosterlandets försvarare och ordniogens upprätthållare. -D2, som uppställa det stora torpet såsom ett oeftergifligt vilkor för att erhålla en god soldat, begå icke blott ett misstag utan äfven en orättvisa, ty hvem kan säga, att soldaten i Westmanland, der torpet har ett tuvnlands jord, eller i Upland, der det blott har ett halft tunnland, är sämre än t. ex. på Westgötada!sregemente, der medelarealena på ett soldattorp är omkring 4, tunnland? Det egna hemmet, der det icke är ett armodets hem, hvilket icke är fallet med soldatens, är hvad som framförallt är vigtigt både i socialt och mulitäriskt afseende. Huru skall man eljest kupna påräkaa att finna soldaten på bestämd ort, huru eljest kunna åstadkomma en hurtig mobiliseriag och af honom vänta en omsorgsfull vård af kronans dyrbara riel som