Aftonbladet – 22 september 1871, sida 3

intryck af annat än en temligen svag teater cffekt. Sista akten, då Filippa som nunn: infinner sig hos konurgen och talar friden och kärlekens ord, är visserligen i och föl sig rätt vacker och rörande, men icke fulli naturlig, isynderhet derför att konungens omvändelse och bättring komma alltför bastigt uppå, Och slutscenen, då den vidunderligs Cecilia faller i konungens famn, för att utar krona och på hvad vilkor som helst följa honom i lif och död — hon som blott lefvat för sin hersklystnad och kallt sålt sin ära — denna scen torde vera lika motbjudande sem den är oförklarlig. Hvad angår styckets öfriga hufvudpersoner, är det fragmentariska eller inkonseqventa i karaktersteckningen lika iögonfallande som bos Filippa. Henrik Königsmark, som hvarken kroppsligt eller andligt så lätt borde brutits, besegras i envig af riddar Tybald — ett slags Don Quixote, men utan humor! — hvilken den kraftfulle Königsmark borde ha kunnat blåsa bort, och sårad hinner gunstlingen fram tiil sin konung blott för att bhänvisa honom på Filippa såsom landets enda räddning och förutsäga honom hans under gång, samt sjelf utavdas sin sista suck. Hr Fredrikson och fru Swartz, såsom konupgaparet, inlägga all möjlig förtjenst i återgifvandet af det svåra och onaturliga; mindre lycklig är fröken Aberg såsom Cecilia, ty total frånvaro af all elags inre värme och passion kos den unga tärnan lär väl knapt 3 varit författarens meniog, Hrr Henson och Lagerqvist göra af sina roller allt hvad man kan begära och hr Dörum framsäger den svenske riddaren Erik Hondriksons något vågade straffoch förmaningsord till konungen med berömvärd moderation och natursanning. De öfriga, rätt många, rollerna äro utan cgentlig betydelse i stycket. Det sätt, hvarpå det danska skådespelarsällskapet å Mindre teatern gifver Björnjerne Björosons draraz De Nygifte, innevär ett nytt vitnesbörd om de förträffliga sceniska krafter, öiver hvilka detta gällskap disponerar. Hr Cotti lemnar der ett nytt prof på sin mångsidiga talang. Den,som förnt sett honom på ett så utmärkt sätt ntföra öjtnant v. Baddinges och Skriver Hans pattier uti ett par at Hostrups stycken, ekuile väl näppeligen kunna föreställa sig, att samme skådespelare skullo kunna spela älskareroller. Han spelade emellertid nu Axels, den unge sygifte mannens och på samma gång melian opp och fruktan sväfvande älskarens, parti på et sätt, som deråt gaf en starkare reiaf, än man här varit van att se. Han utreck!ade en koncentrerad kraft och en inre rärma, som sympatetiskt enslogo pabliken och remkallade det lifligaste bifall. ÅA andra silan fann man hr Dall, som man förut haft illfälle ge med stor framgång utföra älskareoller, nu med stor finess och konseqvens spela len gamle: sirlige, förnäme och konservative umtmanner. Fröken B. Kruse är äfven myckat lyckad såsom den unga frun och fru VMeyor iolägger stor förijenst i utförandet af väninnan Mathildas roll, ehuru hennes minpol i första akten kansko alltför tydligt ådalägger bjertats känslor, så att Axel skulie ra mer än lofligt blind, om han icke skulle irka, huru det är fatt på det hållet. Det sela utgör en scenisk prestation af ntmärkaste beskaffenhet och framkallar också från ulikens sida det enhälligaste och lifligaste ifall. — Fröken F. Kruso, hvilken genom itt täcka väsen och sitt ypperliga spel i abrettgenrea blifvit allmänhetens förklarade anstling, sjöog i går med god röstdisposiion och ett väl nyanseradt föredrag en aria ir opsretten Galathe2 af Massö. UNYERRENNSONSRESER TR