Aftonbladet – 22 september 1871, sida 2

TIONDE KAPITLET. År hon svartsjuk 1 Det var tydligt, äfven för hennes ytligaste bekantskaper, att sedan hennes skottska vänser rest, hade den unga grefvirnan förlorat len liflighet, som var ett af hennes förnämsta behag. Hewsjuke, sade hertigen, ooch det är höge örvånande! En så förtjusande qvinna skulle ängta tillbaka till ett land der det kallas shocking ett roa siglD Armand visste bättre, än att tillskrifva sir hustrus dåliga lynne en sådan orsak. Der nyckfulla köld hon i så många veckor visa hocom antog nu en annan karakter. Hennes retsamma likgiltighet, som förut varit passiv, blef nu ofta, så att säga, anfallande Hvarja ord hennes man yttrade upptog hor och dömde på det hårdsste; hans ostyldigaste anmärkning var nog att åstadkomma er häftig tvist. Deras hvardagslif hade biifvi så plågsamt, att Armand med glädje helsade fra dAiguillon välkommen, såsom ett beskydd mot Koettys elaka lynne. En misstanke genomträngde som ett dödligt gift Kettys hela själ. Huru förfärlig der tanken att onkel Daniel lockat de Jergay til ett giftermål med henne än hade förefoliit henne, var den dock som ett getingsstygr mot ett buggormbett, jemförd med gissningen, att May varit det rätta föremålet fö, hennes mans kärlek. Ketty kunde ej få bort denna tanke, en för en enda sekund. Hon tänkte den ut: alla möjliga och omöjliga riktningar; hon opp kallade först spöken för sin inbillning och trodde sedan på dem. Hon var som den som arbetar på att komma uppiör en star ström. Hon ransakade ouppbörligt sitt minne för att få fram allt som paesorat under di