Aftonbladet – 21 september 1871, sida 2

och omgifvit henno medl beundrare, Trots hennes verkliga begåfning, njöt hon af bifallet, utan stt fråga efter från hvem det kom. Hennes ungdom hade varit hvad fransmännen kalla eo jeunesse oragceuse, Hon madgaf sjelf att hon varit kokett. Hvarför tillät min man mig vara det?. sade hov, men hon glömda tillägga att hon hånlett åt hans bemödanden att hindra henne och aldeles föraktet dem. Men all framgång, af hvad elag den vara må, har sin tid, och fru SAiguillon snsåg hvad som är ett allmänt och alltid återkommande faktum såsom en enskild pröfniog, Den tomhet boa erior, då den lysande tiden var slut, ansäz hon som en pergonlig orättvisa; förebråelser för förminskad vänskap jemte dåligt lynne gjorde hernes krets för hvar dag glesare. Ur stånd att med behag lemna sin plats, att biifva beundrare i stället för bsundrad, sökte hon nu md sin penna en ny sfer för att utvärka sig. Hon bade otvifvelaktigt talang, men hernes bok var en aria med variationer, spelade på samma sväng. Themst ver det djupaste medidands med sig sjelf; variationerna sotsvarta porirätter af dem, som varit hennes vänner. Hvarj2 yttre ben2g slet hoa utan barmhortighet bort från dem och lemnade blott grinande skelstter qvar. I ailt hvad hon skref, fannas iogeriiog som läsaren med en glad känsla kunde dröja vid. Hade Ketty befuanit sig i en friskare sinnesstämning, kunde hon ej hafva undgått att märka svagheten, ja, löjlighsten af många den nya änneos åsigter. Äfven nu kunda hon ej a bli att i fru dAiguillon 80 ea förvriden skugga f sig sjelf. Det var henne en stor öfverraskning att finna att inte blott en herr GCAicuilion vor i litvet, utan ock en usg Albert åAiguillon, kadett i S:t Cyr.: — Fra GAigvillon uteslöt sin man från sam