Aftonbladet – 20 september 1871, sida 3

emellertid visat att tal. misstagit sig i denna för hoppning, och han fruktade för att meningarne nu vore mera skilda än då frågan först började att mera allvarligt behandlas. — Detta hade för talsren blifvit en anledning att återgå till den ståndpunkt som han från första början i frågan innehade, och hvilken han måhända gjort riktigare i att aldrig öfvergifva. Att den kongl. pro: positionen i väsentliga delar icke öfverensstämde med talarens åsigter, syntes klart af hans reservationer, dels vid 1869, dels vid innevarande års iksdagar, samt af de yrkanden som han då i Första kammaren framställt. Om dessa nu också äro en sak utan synnerlig betydelse, så syntes det dock tal. vara af så mycket större vigt, att man icke oriktigt uppfattar kammarens beslut. I K. M:ts proposition saknar man nemligen en vigtig grundsats som en öfvervägande majoritet i denna kammare uttryckt såsom sin åsigt. Vid förra riksdagen godkändes nemligen värnepligtslagen i alla dess väsentliga delar, i öfverensstämmelse med K. M:ts proposition, och derjemte beslöt man att begära det K. M:t täcktes taga i öfvervägande, hvilken utyeckling af stamtruppen som af detta beslut kunde blifva nödvändig, äfvensom tillse hvilka lindripgar som kunde beredas rustoch rotehållare med anledning af den ökade öfning och de deraf förorsakade större bördor som af en sådan utveckling af stamtruppen blefve en följd. Kammaren gillade således en ökad värnepligt, men den lindring som kunde ifrågakomma för rustoch rotehållare skulle göras beroende af den ökade tunga som den nya organisationen af stammen komme att föranleda; någon ersättning för ökad värnepligt och deraf för rustoch rotehållare möjligen förorsakade tyngre bördor skulle deremot icke förekomma. Men i den kongl. propositionen föreslås åter att lindringarne skola egå rum under förutsättnibg att värnepligtslagen blir antagen. Denna lags antagande skulle således vara hvad som betingade medgifvandet af lindringar, en grundsats som tal, fruktade skola, ifall den blir gällande, komma att föranleda oss stora bekymmer, ty man är med den inne på köpslagandets Vi äg. Tal, ville icke ingå i någon detaljerad granskning af det kongl. förslaget, men anhöll få göra en anmärkning. Då under den sista riksdagen de fem reaervanternas förslag i Första kammaren bebandiades, gjorde hb. exc. justitiestatsministern mot detsamma tvenne invändningar. Den första var att det enligt reservanternas förslag skulle blifva två slags indelta soldater, det ena antaget af K. M:t och kronan med kontant lön, det andra underhAllet af rotehållaren. Man skulle då icke kunna veta om det eva och andra slaget soldater komme att i armön ingå i den proportion, som åstundades och behöfdes. Den andra anmärkningen var att då ett kontant anslag beböfdes för hvad som vore erforderligt utom väkansafgifterna, så ionebar förslaget ingen garanti för att riksdagens offerviliighet beträffande detta atislag i framtiden skulle förtfara, och sålunda skulle vi kunna gå miste om hvad vi nu ha, utan att erhålla nägot annat i stället. Tal. bemställde om icke detta fel vidlådde äfven det nu framlagda kongl. förslaget, ty eniigt detta skulle man erhålla icke blott två utan fyra olika aflöningssätt. Detta förelag framkallar således soldater af olika beskaffenhet, utan att man kan veta i hvilken proportion de skola komma att ingå i armån. Hvad åter den andra anmärkpiogen beträffade, så blefve, enär reservanterna hade föreslsgit en vakansafgift, den brist geom måste fyllas genom kontant anslag större enligt K. M:ts förslag än enligt reservanternas, och då innebär väl K. M:ts förslag icke heller nåson garanti för offervillighet, utan faran för motsatsen är större om K. M:ts förslag antages än om reservanternas blifvit gilladt. Emellertid vore det möjligt att K. M:ta förslag komme att vinna kammarens bifall, och i denna händelse skulle tal. icke vara den som icke underkastade sig ett sådant beslut; men tal. kuade.icke underlåta att yttra sin farhåga för att meningarne ännu icke iro tillräckligt sammanjemkade för antagande af ett så omfattande förslag. Tal. behöfde ej antyda skälen för denna farbåga utan ville blott framhålla, att det vore af allra största vigt att den urtima riksdagen icke blefve utan resultat. Detta vore af vigt icke blott för representationens anseende och värdighet utan äfven för landets framtid, bvarföre tal. på det allra varmaste önskade, att man icke måtte sluta denna riksdag med samma bedröfliga resultat som den föregående lemnade, så att man af brist på öfverensstämmelse iåsigter icke kunde åstadkomma något godt. Det vore långt ifrån att tal. ansåge sig kunna. föreslå nå gon bättre lösniog än någon annan, men hvarje redligt uttalad mening må få gälla hvad den kan. Ser man till orsaken hvarför vi kommo på den ståndpunkt, der vi vid slutet af förra riksdagen befunno oss, så skall man finna, satt felet eller, om man icke vill begagna ordet fel, anledvingarne icke ensamt äro att söka på ena sidan. Möjligen ligger en anledning deruti att regeringens förslag, ehuru det till sina hufvuddrag var representationen bekant, likväl var så omfattande och storartadt, att man kan betvifla det flertalet af represontanterna kunnat sätta sig in i alla dess enskildheter eller bedöma hurv tryckande den nya organisationen skulle komma att blifva för olika medborgareklasser, beräkna de kostnader som skulle komma att följa af densamma och afgöra om Sverige i händelse af krig skulle kunna underhålla den betydligare styrka somlandet på grund af antagandet af värnepligtslagen och armöns reorganisation kunde komma att uppställa. Det kongl. förslaget torde ha väckt större motstånd på grund af hvad man under detsamma anade än hvad man deri såg. Å andra sidan hade väl representationen icke åt förslaget egnat den samvetsgranna pröfning som var behöflig, enär uuder riksdagen så många andra ärenden törelågo till bebandling, och tal. ville icke fritaga någon viss del af representationen från att icke ha kunnat åt frågan gifva en bättre behandling. Dermed må emellertid vara huru som helst, visst är att så sammanbundna som värpepligtelagen och arm6organisationen blifvit med hvarandra, -fruktade tal. att man, om man fortfore att hålla på detta samband, aldrig skall komma till ett resultat. Värnepligtslagen och frmförganisationen äro visserligen af hvarandra beroende, så att icke hvarje värnopligtslag passar till hvarje armöorga: nisation, men då man skall om deras antagande afgöra, kunna de från hvarandra skiljas och måste det nödvändigt. Man kan ganska väl besluta om den ena oberoende af den andra, men med rättighet att länpa armåorganisationen efter värnepligtslagen eller tvärtom. Om män deremot tager båda på en gång, Bå blifva besluten så beroende at hvarandra, att man riskerar att icke komma till något beslut alls. Tal. hemställde derför till utskottet, att detsamma måtte taga värnepligtslagen först under pröfning och icke sluta med sina bemödanden förr än man äåstadkommit en dylik lag, om hvilken alla kunna förena sig utån att vid dess antagande fästa några vilkor. Har detta skett, blifver denna lag utan alia vilkor af rikedagen antagen, så kan man också åstadkomma en armå reorganisation, lämpad efter värnepligten, äfven om en afprutning skullc behöfva ske på den allmänna värnepligten. Tal: öfvertygelse vore nemligen, att man kan erhålls ett starkt försvar, lämpadt efter vårt lands behof äfven med något mindre krafter än som enligt K M:ts förslag skulle komma att tagas i anspråk