Aftonbladet – 20 september 1871, sida 2

Andra veckan af September hade icke gått tillända förrän grefven och grefvinnan de Jengay voro inqvarterade i en af de elegantaste våningarne i Holländischer Hof. Det vackra, granna Baden — utklädt och fryåt som en figur på en modeplansch — igger i en ram af mörka skogar, stränga som dygden sjelf. Men de, som besöka BadenBaden, äro ej af dem som finna att träden baiva tongor och att bäckarne predika. De Jengay fann en mängd bekantskaper der, och bland dem hertigen, hans gudfader, och prinsen, hans kusin. De hade fått vedernamnen den lättsinnige, och den tungsinnigen. Den förre hade fått sitt tillnamn derför att han var så genom-godhjertad, så lätt tillfredeställd, sade man. Men ganska få gissade grunden till dessa egenheter. I sjelfva verket hade hertigen en djap menniskokännedom, hvaraf resultatet var mycket medlidande, blandadt medfen lätt anstrykning af förakt. Jag vill hellre skratta än gråta, sada han, och han visade också att han så gjorde. Den tungsinnige, var så älskvärd, som en egoist kan vara. Han hade ingenting emot att hjelpa sin nästa, blott han slapp göra sig något besvär, Han skulle mer än gerna betalat herberget för den sårade, men han skulle visst icke hafva gått tvärs öfver vägen för att hjelpa den barmhertige samaritanen lyfta honom upp. Han talade föga, ehurn han var en högt bildad man; han ville hvarken andiigen eller lekamligen göra sig omak för någon menniska, då deremot hertigen var redo att göra båda delarne. Den största uppoffring prinsen i sitt Jif gjort, var bans rega till Skotland för att bivista de Jergays bröllop, och det misstänktes starkt att Ke er enom något beärägeri Iocket Honvm . Priusen hade