Aftonbladet – 20 september 1871, sida 2

Det visade sig att båda damerna bodde i samma hoteli, och följaktligen var ingenting lättare än att träffas utan all ceremoni. Jag är ledsen öfver att ni gjort fra TAiguillons bekantkap, sade de Jengay vid företa tillfälle. Huroså? Har hon gjort något ondt? Hon är ett praktexemplar åf ett slags olyckliga varelser, en femme incomprise. Hon har allt i verlden som kunde göra henne lycklig, men hona går omkring som ett offer, och jämrsr eig öfver att ingen förstår henne.n Ordepråket säger att ingen annan än den som har skon på sig, vet hvar den klämmer. Skenet bedrager ofta, så i ena som andra afseendet. Jeg tror ej att nägon klagar utan orsak. Han betraktade henne allvarligt och sade: Är du lycklig? Nej, det är jag inten, svarade hon lugnt. Vill du säga mig hvarföre du inte är det? Det skulle vara fullkomligt onödigt. Det står hvarken i er makt eller i min att unignrödja orsaken dertill. Men jag är inte oförnuttig. Jag njuter af alla de nöjen eom stå mig till buds, och hvad lyckan beträffar, inner jag att man rätt väl kan lefva den förutan. Min stackars barnsliga Kettyl sade han en ton som endast kärleken förlänar menniskorösten, och innan hon anade det, fann hon sig sluten i hans famn. Han hade lemnat rummet, innan hon hunnit hemta sig från sin förvåning. Var Ketty verkligen ense med sig sjelf, lå hon beslöt att finna sig stött öfver denna ömhetsbetygelse? Det var tydligt att bon hon hade ändå mindre erfarenhet än hertigen trodde. Hon förstod ej, att kärleken kan dölja. sig under hatets skepnad. Fn sak är säker: att mötsägelseräendast ökade ldnnes