Aftonbladet – 20 september 1871, sida 2

s ålder, och hennes ansigte var ett af de , om hvilka Longfeliow säger, att det har en historia att berättan. Det var ett ovalt, smalt ansigte, med ögon som ej voro franska; de tycktes snarare vara ärfda af någon morisk ättefader. Ögonbryaen voro sammandragna, som under tyngden af en fix id6. Om det är aristokratiskt att vara mager, så kunde detta fruntimmer ansetts vara af kungligt blod. Hennes hållniog var behogfull, och hennes drägt, denna :qvallrare om karakteren af fruntimrens smak, hade någonting srtistiskt i anordningen. Med stt ord, boa var en Person, som men ej kunde rbise, ej ens vid en öfverbefolkad badort. Under det Rubinstein spelade, undföll henne några ofrivilliga utrop af beundran, och en gång, då hennes ögon mötte Kettys, blef den senare ytterligt förondrad öfver den förändring, som ett swäilsende frambriogade på detta Hårda ansigte. Innan konsertens slut hade de utbytt omdömen om åtskilliga nummer och utförandet deraf, och skildes med an vänlig helsning. Följande dagen möttes de på promenaden, och hertigen och några audra herrar, som följde madame Armand, helsade på hennes bekantskap från gårdagen. Hvem är det?, frågade Ketty. Ett förtjusande fruntimmer; högst telangfullt; verkligen ovanligt, svarade hertigen, som med dubbellorgnetten på sin nobla väsa oförskräckt prannskads några lysande iefvande modeplanscher och heisade till höger och venster. Ni säger mig hvad, men inte hvem hor ärn, sade Ketty. Hertigen hade sä brådtom att se sig omkring och att helsa, att han koappt hörde hvad hon sade, och det var en grnan al sällskupet svm svärkde;