Aftonbladet – 18 september 1871, sida 3

pen, dessa icke ens blifva torp utan backstugor, hvilka icke heller under en längre bestämd tid Ikomme att bebos af landets försvarare. Ingen Tkunde mer än talaren sympatisera med departementschefens för landtförsvaret åsigt, att soldatens fosterlandskärlek bör stärkas derigenom, att Than medelst ett särskildt band förenas med fosterjorden: detta är ett mål, till hvilket vi böra sträfva. Men den väg till detta mål, hvilken tal. trodde böra väljas, vore en annan. Det sätt, som föresväfvade tal., vore detsamma gom först användts af Strömsbro bruksbolag och bestode deri, att arbetaren använder en del af sina besparingar för att erhålla en bostad som tillhör honom sjelf och dertill en egen torfva. Detta är ett mål väl värdt stt efterfölja. Men då man emellertid, efter hvad för tal. blifvit sagdt, icke kan på grand af militäriska skäl bibehälla den indelta soldaten så länge, att han bar sin framtida bergning garanterad af den svett och möda ban neålägger på den jord som omgifver haps stuga, och då man töröfrigt icke vill gifva honom ett torp utan, såsom i den kongl propositionen föreslås, endast en stuga med icke mer än 50 qvadratstänger jord till en kåltäppa, så kunde tal. icke se huru nyssnämnda vackra mål skulle kunna vinnas. Att tvinga folk in i sådana stugor, att i dylika insätta 19,000 man, hvilka åter skola lemna dem vid 45 eller, sågom man lärer helst önska, redan vid 35 års ålder, att till samma stugor blott bestå 50 vadratstänger jord, men i stället lemna tomma ähus, det trodde tal. vara att tillskapa folk af en helt annan beskaffenhet än man önskade, det vore att framkalla ett ofantligt proletariat, att skaffa sig ett stort antal skogsåverkare, hvilka dessutom skulle blifva åverkare på våra betesmarker. Man vet buru stor frestelsen är till åverkan redan nu, då soldaten har rättighet att få dessa förnödenheter; huru mycket större måste den då icke bli när man lemvar honom en stor stuga utan en sådan rättighet. Han inqvarterar i densamma, såsom det sker på en del ställen i Blekinge, fem eller sex fabriksarbetare. Alla dessa måste koka sin mat och frestelsen till skogsåverkan kan då ej annat än bli stark. Liknande blir förhållandet i afseende på födan åt den ko som soldaten möjligen kan komma att inrymma i fåhuset. Dertill kommer att han, då han erhåller sin stuga icke längre förblir ogift. Hvad skall man med en stuga att bo ensam i? Han gifter sig således utan att, såsom man bör göra, ha anskaffat hvad han behöfver för att kunna uppfylla sina pligter som make och far. Dock är det sannt att åtskilligt gjorts för att visa de arbetande klasserna pödvänigbeten af att skrapa ihop något för framtiden. Goda resultat ba äfven redan nu vunnits, tack vare ansträngningar af medlemmar inom denna kammare, och särskildt af en bland dem. Föröfrigt bar känslan af förbindelsen till framtiden äfven börjat vakna inom de arbetande klasserna sjelfva, och man kan numera knappast få en jordbrukstorpare på vanlig tid, utan han begär att få sitt kontrakt stäldt på 10 å 12 är eller helst på lifstid. Tal. trodde det bäst att sådant äfven åvägabringades för soldaten och hoppades att rustoch rotehållarae skulle genom öfvertygelsens makt förmås att gå in derpå. Sjelf ville ban förpligta sig att låta den soldat, som blefve antagen, med honom såsom rotehållare sitta qvar till döddagar. Men sådant kan icke ske utan att kontrakten och aftalen blifva fria. Det går ej för sig så länge de enligt förslaget äro tvungna. Hvad beträffade det s. k. medelpriset för soldatlönen, nemligen 80 rår till soldat som erbåller bostad eller 100 rår der så icke sker, anmärkte tal. att en beräkning af verkliga värdet för nuvarande tunga på jorden till följd af rustoch rothållsskyldigheteroa borde ligga till grund för förslaget. Skyldigheten att utgöra dessa prestationer hade tal. alltid ansett för lika helig som grundskatterna, och han hade alltid satt sig emot hvarje nivellering i detta afseende, hvilken hade haft för afsigt att taga hvar det finnes för att lägga till der det fattas. Om tal., hvilket han hoppades icke måtte blifva fellet, skolle komma att få bevittna något sådant, så vore det dock önskligt att man åtminstone ej måtte vara sämre än de s. k. ädle röfvarena, t. ex. Rinaldo Rinaldini, som tog från de rike och gaf till de fattige. Om rättvisan af den föreslagna medelsiffran byste dock tal. i detta afseende betänkligheter, och han trodde att ifall förhållandet vizade sig vara sådant det föreföll honom, skulle ett antagande af samma förslag förekomma Första kammarens ledamöter lika omöjligt som att ingå på sista riksdagens särskilda utskotts förslag om att indelningsverket helt enkelt skuile upphöra om 15 år, genom hvilket rustoch rotehållare skulle göra en, såsom tal. ansåg — de som rösta för förslaget ha naturligtvis icke samma uppfattning — orättmätig vinst. Den föreslagna medelsiffrans antagande går i en motsatt riktning och lemnar det vådiigaste prejudikat för grundskatternas nivellering, alldenstund det är stödt på uträkningar, hvilka äro beroende af valvationer af myntvärden under förflutna århundraden. Under det att sålunda vissa rustoch rotehållare i det bördiga Tjust och i trakten utom Stockbolms tullar, hvilka förut betalt 140 å 160 rår i lön till soldaten, komme att göra en vinst af 40 å 60 rdr om året, så skulle de i Södra Möres fattiga skogsbygder och i Lappland göra en förlust af 20 å 30 rdr eller mera för att erhålla samma befrielse Bom rustoch rotehållare i öfriga delar af riket. Som man fianer vore antagandet af något dylikt ett köpslagande insvept i patriotism. Detsamma är förhåliandet om man ser till båtsmanshållen. Medan ett ställe, Borråkra, sow är uppskattadt till 44,000 rdr och nu betalar 205 rår för sin båtsman, skulle vinna 106 rdr på det k. förslagets antagande, och Asarum, uppskattadt till 40,000 rdr samt betalande 177 rdr, skulle förtjena 77 rår, så skulle Jemsö, uppskattadt till 8000 rdr och nu betalande 79 rår, på samma förslag förlora 21 rdr, och Tved (?), uppskattadt till 17,000 rdr samt betalande 67 rdr, förlora 33 rår. Tal. hemstälde, om någon enda af Första kammarens ledamöter skulle kunna, med bibehållen aktning för sig sjelf, votera för ett sådant förslag. Hn annan sak är det dock med de lindringar.som kunna göras på grund deraf, att beskattningen blifvit ojemnt fördelad, emedan jordeböckerna innehålla uppgifter, som äro faktiskt oriktiga och således böra undanrödjas. Likadant är förhållandet med afgifter, som blifvit för högt ålagde på grund af expeditionshafvandes missuppfattning. Detta är jemkningar, som blott afse att återföra bördorna till hvad som är grundadt på lag och rätt; men en jemkning, som deremot endast stöder gig på att alla rustoch rotehållare för kanske ett par hundra år sedan hade lika bördor, den kan ej godkännas. Förändringar, till följd af vexlande förhållanden, kunna ej undgås. Så hade tal. flera gånger förut haft tillfälle omtala den stora skilnaden, som i Blekinge råder emellan omkostnaderna för en båtsman, hvilken hältes på ett hemman invid hafvet och en annan som håiles i skogsbygd, på, såsom i särskilda fall inträffar, endast fem fjerdedels mil från det förstnämnda. På det senare stället kostar en båtsman 30 å 40 rår mindre än på det förra. Orsakerna dertill äro flera, såsom att veden, hvarmed båtsmwannen skall hållas, kostar mera, betet likaledes o. 8. v. Det förslag hvartill tal. ville komma gick — såvidt ref. af den hastiga uppläsningen kunde döma — ut derpå, att rotehållare skall till soldaten såsom lön i ett för allt utgifva ett belopp, svarande mot medeltalet af de afgifter för rotehållet, som enligt grundlagsenliga författningar utgått under