Aftonbladet – 16 september 1871, sida 3

fö MEN OMARMATe Tidningsöfversigt. Nya Wexiöbladet yttrar i en artikel on ioduts armens bebällande som stamtrup bland annat följande: Om en hvar, som utan förut fattad mening dö ;mer, måste erkänna att uti indelta armåns nuva rande inrättning intet hinder förefinnes för hvarj utveckling deraf, som af senare tiders erfarenhe i militäriskt hänseende kan vara påkallad, så skal man ännu mindre kunna förneka att af detta s.k indelvingsverk äfven kan frammanas en verksam het för fredens mera välsignelsebringande ända mål, samt att det i denna egenskap eger en sam hällelig betydelse, som visserligen intet anna lands härordning torde kunna uppvisa. Denna betydelse består deruti att den härige nom uppsatta s. k. indelta armån deltager i det fredliga arbetet och sålunda, äfven i sin mån, bi drager till den utveckling af våra försvarskällor af landets näringar och af allmän välmåga, för medelst hvilken icke allenast helsa och lif inom samhället i alla riktningar spridas utan dermed äfven motståndskraften mot yttre våld i så väsent lig grad förvärfvas. Denne indelte soldat är er bofast man, och under större delen af året, då har ej af sina tjenstepligter är upptagen, är han icke en tärande, utan en närande samhällsmedlem. Har drager ej hvad han till uppehälle för sig och sir familj behöfver utur statens gemensamma kassa utan han tager det ur den jord, som åt honom blifvit upplåten; han bryter bygd, och i vidsträcktare mån, än mången det kan ana, har den sven ska jorden honom att tacka för uppodlingens arbete och dess rika frukter. Pligttrohet och obetingad lydnad, d. v. s. sträng disciplin, ha alltid varit och äro den indelta armåns kanske mest ut: märkande och framstående egenskaper. Men hvad är väl i militäriskt hänseende nödvändigare än detta; hvarmed uppfostrar jag väl bättre så mig sjelf som andra till krigarens förpligtelser; huru grundlägges väl säkrare förmågan att föra befäl? Svaret kan icke bli mer än ett, och detta svar måste vitna för dem som tro att just härutinnan ligger en borgen derför att, om den indelta armåinrättningen är den form för försvarsväsendet som mindre än någon lägger band på den fredliga utvecklinger, så har man också der att fiuna alla de anspråk uppfyllda, som med rätta ställas på den öfvade krigaren och den pålitlige stamsoldaten. Att den indelta armöns underhåll drager mindre kostnad än hvarje annan sådan af samma manskapsstyrka är ett förhållande, så kändt, att någon närmare utveckling deraf här knoappast kan vara erforderlig; och kan endast förklaras af den omständigbet, å hvilken vi ofvan antydt, att det nemligen till största delen är med sina egna bänders arbete soldaten förvärfvar sitt lifs uppehälle. Man har beräknat att denne indelte soldat i medeltal kostar rotehållaren 125 rdr; och mycken möda lärer det icke fordra för att räkna ut att en hela året om i garnison förlagd soldat icke ens för dubbelt eller tredubbelt denna summa skulle kunna underhållas. Hela vårt försvarsväsende, ordnadt så som krigsstyrelsen det föreslagit, skulle komma att kosta i rundt tal 17 millioner rår, under det att åter det danska och preussiska uteslutande på allmän värnepligt byggda försvarsverket, om det hos oss tillämpades, skulle medföra en kostnad, beräknad för det förra till omkring 25 millioner och för det senare till nära 30 millioner rdr. Att icke vårt land skulle kunna förmå draga en så ofantlig krigsbörda, säger sig sjelft; men att detsamma, med måttligare kostnad, ändock torde kunna uppställa ett fullt ändamålsenligt försvar, derför har det i väsentligaste mån att tacka den egendomliga inrättning det i det s. k. indelningsverket eger. Till slut några ord om de politiska förhållanlena. En hvar känner tvifvelsutan hurusom i alla le länder, hvarest den allmänna värnepligten beinnes fullständigt tillämpad, en allmän klagan öres öfver dess bördor, samt att alltemellanåt yrkanden förekomma om nedsättning i kostnaderna derför samt tjenstetidens förkortande, yrkanden, som, derest de vunne sitt mål, i samma mån skulle förminska de egentliga fördelar, som af en sådan härens inrättnipg äro att vinna. Tecken till en sådan rörelse förspörjas t. ex. i dessa dagar från vårt naboland Danmark. Ingen lärer kunna betvifla att samma orsaker skulle framkalla samma verkan här, derest vi vore nog dåraktiga att, med bortkastande af det goda vi oga och indelningsverkets upphäfvande, besluta oss för en helt och hållet i garnison liggande stam, bestående vare sig af värnepligtiga eller värfvad trupp. Blefve härens underhåll beroende af bevillningen och uteslutande lagd i händerna på en penningbeviljande riksdag, så kunde följden bli den, att vid hvarje illfälle af ett ögonblickligt fredligt uppehåll i de politiska förvecklingarne inom Europa skulle de, som med förgätenhet af en kommande dag sätta stundens beqvämlighet framför allt, vinna gehör ör yrkanden på indragning i detia underhåll och . kostnaderna för försvarsverket. Och när sedan, lå vi miost väntade det, krigets faror nalkades vår fosterbygd, så befunne vi oss kanske gent emot lesamma redlösa och försvarslösa. Nej, hvad helst vi göra, låtom oss icke släppa från oss indelningsrerket! Det är gammalt, säger man, och finnes ljest ingenstädes. Ja väl! gammalt, men lifskrafigt än — en fosterländsk egendomlighet, men en gendomlighet att vara stolt öfver. I militäriskt vänseende fullgodt, kan det från den samhälleliga ynpunkten och från statshushållningens tjena såom mönster för andra. Man vet hvad man har, nen icke hvad man får; och dåre den som det örgäter! Så länge vi ha qvar denna indelta armå, kall ett angrepp på vår sjelfständighet ännu icke inna oss alldeles oförberedda; — vi ega likvisst lermed ett försvar och en grund, på hvilken vi ned några ansträngningar och några uppoffringar cuona uppföra ett verk, hvilket ovännens hand risserligen icke skall förmå att nedrifva. ——