Aftonbladet – 15 september 1871, sida 3

Hon drog häftigt undan ein hand och sade Ni är mig ytterligt motbjudande.n Hela hans ansigte förändrades, föräldrades kunde man säga. Han vände sig bort, på det hon ej skulle se att han fick tårar i ögonen. Här är den förklaring hon ej ville gifva: Fru Regvier, en af de fruntimmer i S:t Blaize, som Ketty tyckte bäst om, hade lemnat sina båda unga döttrar att tillbringa eftermiddagen vid la Gonesse, eftermiddagen af jast samma dag, som Ketty för sin man omtalat Bessie Sinciairs förlofning. Då madame Armand gick för att spela crocket med Emma och Leonie, var hennes lynne redan bragt ur jemnvigt genom det Hila samtalet vid frukostbordet. Hon hade glömt orsaken, men verkan var qvar, och ej förr än spelet var slut, hade hon fullkomligt återvunnit sin vanliga glädtighet. De satte sig att hvila i ett lustbus, eller snarare en löfsal med väggar och tak ai afvenbok. De båda unga flickorna tröttnade aldrig att göra frågor om England och allt engelskt, och deras fördomar och gissningar voro så lustiga att Ketty uppmuntrade deras prat. Denna eftermiddag hade de isynnerhet mycket att tala om; de hade haft lektion i engelska historien för sin professor, cch blodet bade kokat i derag ådror — ö räderi, alltid så mycket för hvarföre säger icke Macaulay ett enda ord om Jeanne SAre? — Deras protessor, Bom kunde engelska, sade att han ej var nämnd af Macanlay, och det var bra orättvist. När deras författare skrifva om slaget vid Waterloo, nämns. de alltid den engelska generaJen. Men den söta, söta, madame Armand fick icke bli ond på den:, ty fost de batsde engelsmännen, tillbåde de henne, och förresten vär hon ju haltt fransysk redan.