Aftonbladet – 15 september 1871, sida 3

Allmän värnepligt, betraktad ur national-ekonomisk synpunkt. ) . Allmän värnepligt skiljer siy derigenom frå firat använda grunder för uppsätwing oc underhåll af ett lands försverekref:er, at: all klasser af befolkningen i alldeles samma må personligen måste bidraga till landets försva mot såväl yttre våld som inre oroligheter. stället för att, som förr egde rum, de för I mögna och bildade klasserna undandrogo all krigstjenstskyldighet, blifva äfven de in J dragna i leden af landets försvarare. Hära jöljer emedelbart, att armn är sammansat af mycket dyrbarare krafter än tilltörene oci att, så till vida som den del af befolkningen hvilken står under fanorna, icke kan uträtt: något annat, en genom allmän värnepligt upp: satt armå ur nationalekonomisk synpunkt må. ste förefalla vida dyrbarare, efter den ja med. för en större törlost ef allmänt arbete är föruat varit fallet. Det vore åerföre icke heller underligt, om, vid ett flyktigt uppgörande af en värnepligtig armås debet och kredit nan frestades att stämpla allmän värneplig såsom en nationalekonomisk börda. Att kostnaden för ett försvarsverk icke är belt och hållet gagnlöst bortkastad, medgifve äfven de blindaste antagonister till hvarje försvarsorgsnisation, ty de hafva af erfarenhet funnit det vara med god hushållning förenligt, att årligen utgifva en icke obetydlig summa för att försäkra sin egendom mot eld och jernvägsolycka, ja sitt lit sot en bråd död. Men eld utbryter icke — undentagandes genom blixten — utan eåsom en fö!jd a; mensklig försumlighet, jernvägsolyckor kuvna också undvikas, ja till och raed boskapspesi och lungsot skulle icke vid iakttagande at nödiga försigtighetsmått kunna förekomma i kulturländerna, ty spontant uppstå de aldrig. Och likväl äro dessa olyckor rentaf oundvikliga, de härflyta af den menskliga naturens vagheter och kuona i hvarje kulturperiod med statistisk noggrannhet beräknas i siffor. Med full rätt kan man också på samma sätt betrakta krig som en nödvändig, oundviklig konseqvens at den menskliga naturens ofulikomlighet. — Det är individernas eumrmerede svagheter, som utgöra statens svaghet och som bringa folken i fejd med hvarandra. Hela menniskoslögtets historia kan icke framvisa en kulturhöjd, en statsform elier ena reIgion, som förmått förhindra krig. Tvärtom har hvarje stor upptäckt inom såväl andens som materiens område — vearo sig af religiösa sanningar eller i bergen fördolda skatter — hvarigenom ett folk i ett eller annet afssende höjt sig öfver sina grannar och hvarigenom jemnvigten blifvit rubbad — haft krig till följd. De största ide:r, om än aldrig så ädla, hafva icke vunnit erkännande, förr än svärdet banat dem väg: kristendomen med förde korstågen, reformstionen framkallade förföljelsekrigen, id6a om likhet inför lagen fick sitt bloddop i franska revolutionen; iden om arbetets frihet och sjelfständighet tände krigsfacklan i Nordamerika. Upptäckterns af silfverskatter i södra och kollager 1 norra Amerika hafva varit lika så fredsstörande som voerldshistoriens heroer, snillon sådans som Alexander, Cesr, Fredrik 1I och Napoleon, hvilka med en mäktig andes hela underbara krat i en hand fö-mådde samla statens alla tillgångar för att sedan förslösa dem på tilltredsställandet af egna hugskott. Man får häraf icke draga den slutsats, att ) Efter ett föredrag af österrikiska regeringsrådet I. R. v. Örges, imfördt i Österreichische Militärische Zeitschrifi år 1868 och derifrån i Krigsvetenskapsakademiens Tidskrift.