Aftonbladet – 15 september 1871, sida 3

vändning. Hon hade fått bref från enkegrefvinnan, som för ombytes skull hade följt med några vänner till Petersburg, der hon, som hon sade, slapp höra det eviga skriket om frihet. Från denna deg märkte Armand en förunderlig :örändrivg hos sin hustru. Hennes ögon mötte aldrig bans annat än med en blick, stickande som kallt stål. Hon afböjde all hans vänhghet och uppmärksamhet, icke med skärpa, men med en lugn bestämdhet, som var svår att strida emot. Då de voro allena tog hon en bok eller gick till pianot; då de redo elier åkte ut, talade bon aldrig till honom om annat än hvad som rörde hushållningen eller sällskapslifvet. Först trodde han att detta blott var ett nytt infall, en nyck, som han snart skul!e afbedja och vara den första att skratta åt. Men dagar kommo och gingo och denna köld fortfor. Hon sökte tydligen undvika honom, men slutligen lyckades han fråga henne hvad som felades henne. Hvad menar ni? frågade hon i en ton af likgiltighet, som ingen man, antingen han älskar sin hustru eller ej, med lugn kan höra. Om jag på något sätt har misshagat dig eller inte uppfyllt någon af dina önskningar, så kunde du ju säga mig det. Jag har ingenting stt beklaga mig öfver Då är det jag, som har rättighet att beklaga mig. om du, ntan orsak uppför dig på detta mätt p Hon svarade ej. Han satte sig bredvid henne, Så, lilla Ketty, låtom oss vara vänner igen. Jag skall ej plåga dig med frågor. Du vet, att min högsta önskan är att göra dig lycklig, Jag är olycklig när dt är missnöjds, och han ville täga hennes hätid.