Aftonbladet – 12 september 1871, sida 2

nes enda son! och dock äiskar hon honom ej! Hvarförel Dessa och dylika tankar upptogo Kettys sinne uvder aftorens lopp. Hennes mod sjönk. I Rom hade hon varit omgifven af nästan idel engelska familjer, hade vent gig vid denna umgängeskrets och tyckte sig nu för första gången verkligen känna att kon -skilt sig från sivt eget folk. Armand fann heone i toilettruvimet, gråtarde. Han knöföll bedvid henne, kysste hennes händer och bönuföll att hon måtte saga honom hzad som felades henue. Han hade ander de sezaste åtta veckorna gjort alit hvad han kunde för stt stämma bort henne. At ala hennes talrika beundrare var han den ifrigaste, hennes mest härgilna slaf. Denna tillbedjan rörde henna föga. Hon tillät bonom tillbedj: sig med ett lugn som tydligt sade: jar boppas du nu nöj Den skarpswnoiza gamla pre vinsan sade Icnan kon tesie: Jag beuncrar dessa enzelskor; deras lugn är obegri-ligt. Här är pu denna min svärdottör. Hennes man kommer och går: hon är hk2 Jugn. Hon sitter som en gudinna på ett altare och later tiihedja sig. Vära ongea fruar, med sin franeka höftigbet, göra så mycket väser; de tå konvu siorer tlou mannen är utom syabåll för de u. Iute i Paris likväl, tillade hon. Ma bellen, sade hon sedan till Ketty, mni komuwer mig att tänka pä ett isberg. I England påstod men att jag var alltför varm, alitför liflig Madame Lafond kan ej begripa att ni ett ögonblick kan undvara Arcmaovd. När ton var nygift yttrade hon h kt den önskan, art det blott funnits en sto! i hela huset Hvarföre? frägads Ketty törundrsd. Hvatiöre? Jo. då hade ju hon och hennes man alltid måst sitta på sarnma stol.