Aftonbladet – 11 september 1871, sida 2

den eller den qvinnan vacker. Jag tror inte ett ord af hvad de sägs, om ej mina egna öron och ögon föra samma tal Jag tilltrodde inte Armand så mycken smak. Jag har aldrig funnit något förstånd i hans förtjusningar. Jag kommer att tillbedja er Hvilket sätt stt tilltala en nygift fru, och Ketty sedan. En suck kom båda damerna attvända sig om; Ab! fortfor enkegrefvinnan. Jag glömde stt presentera min systerdotter, fröken de Kerouanne. Yolande de Keronanne närmade sig: hon var otantlig — lång som en Öenl-jarde och med axlar derefter; svarthårig, svartögd, brunhyad och med försvarliga mustachor. Hennes stämma var djup och klangfalls Fru grefvinnan, hennes tant, hade gifvit henne tillnamnet jättionat. Blif inte räddo, ssdo exkegrefvinnan. ;Hon är allsinte farlig. Nej, ingen k ude blifva rädd för Yolande, som blott en gåvg blickat in i hennes ögon. De voro rena och oskyldiga som ett barns, ärliga och pälitliga som en trogen hunds. Är hon inta förtjusande, Yolande? Hänföranden, svarade Yolavde med en värma, som var både röraade och löjlig. Hon menar hvad hon säger., förklarade den lilla gretvinnan och såg upp på den långa frökon med en beskyddande biick. Jag har aldrig beträdt vår jättinna med att säga hvad hon ej täokte, fast hon tillbragt hela sitt lif hos mig. Men i deg äro vi båda si samma tanke. Och lät mig nu visa er till ert rum. Hon öppnade en dörr vid bortre ändan af korridoren och införde sin sonhustra i ett stort, vackert rum, med fönster åt blomsterträdgården och en liten park, genom hviiken rann en sorlande bäck.