Aftonbladet – 11 september 1871, sida 2

Hon hade också en utmärkt sånglärare. Ho: skref om ridpartier på Campagnan, om blå nande himlar, purpurskiftande dömer, on bufflar, om hvalfoågar och pelare, om påfver och kardinalerna, om sin svärmoders god: vänner och om päskhelgens firande. Så lycklig hon synes varal sade mist Taynbee. Hon sägsr gsnoska litet om der. som gel ade all denn2 lycka,, anmärkte onkel Da niel. Hennes lycka är bästa beviset på att de trifvas godt i hvarandras sällskap., sade her Siechair. Och nu måste vi taga farväl af Mayfiold Goethe säger något som innehåller ungefä att frånvaron utplånar ej våra vänner, der gör blott deras bild blekare. Mayfield oc! dess invånare skulle alltid bibehålla sin plat: i Kettys bierta; men de utgjorde ej längre en del af hevnes dagliga omgitning. Viskol kanske då och då höra talas om dem, mer det är Kettys historia som skall berättas. I vestein var bimlen ambrafärgad och purvurskiftande; i öster seglade rosiga molr sakta öfver dess opslskittande grund. Fåg. lar sjöngo, blomiwornas vällukt fyllde luften jorden tycktes prydd till en högud, då her och fru de Jengay närmade sig slottet L: Gonesse. De båda skarpt spetsiga tornen och det branta grå taket hade någon tic varit synligt — nästan alitjemt sedan de lem. nade jernvägsstationen vid S:t Blaize. Rund em ett utskjutande hörn, uppför en bran backe slingrade sig vägen, och derpå gealop. perade da små, lifliga, svarta bhästarce unde; en hvalfbäge in på borggården. Midt fö; porten låg sloitet och der bakom stallen och andra mindre byggnader. Ö:iver det hela låg ett omisskänlizt utseende af ålderdom utbredt En qvinnofigut, så liten att hon nästan såg