Aftonbladet – 8 september 1871, sida 3

j vid länge vid betydelsen af det i knektekontrakten förekommande ordet utskrifningr, visande att detsamma städs?afsett regementenas, den stående härens, underhåll, medan bredvid densamma städse bestått en allmän: värnepligt, i det alla ansetts skyidiga att i farans stund deltaga i landets försvar. Han! fästade vidare uppmärksanmheten derpå, ait man vid försöken att åstadkomma en från: alla sidor såsom behöflig erkänd förstärkning af våra försvarskrafter blifvit ense derom, att dessa borde ordnas så, att de komme att: utgöras af stam och beväring, varande den förra nödvändig för att vinna en lindring i beväringsbördap, emedan, om ingen stam finnes, beväringsöfningarne måste utsträckes kanske till två å tre är. Den stora tvistefrågan vore nu hura stammen skulle åstadkommas. För sin del ansåg talaren att det hittills icke lyckats någon sit visa huru detta skulle tillgå utan genom indelningsverkets bibehållande; ty det särskilda utskottet vid sistlidne rikedag hade visserligen föreslagit, att vakansafgifterna skulle under den tid do kommo att utgå användas till regementens och kärers uppbripgands till bestämd aumerär, men efior de 15 aflösningsårens förlopp gjordes tiligångarne till åstadkommande åf en stam helt och ktållet beroende af ena anslagsbevillning för hvarje riksdag, och tal. trodde icke att någon regering skulle kunna på så lösa gronder fota stammen eller inlåta sig Atgörande af fleråriga aftal med stamPå upa. hvilken riksdag som helst kunde svida lerna pm. ?olsgernas uppfyllande. vägdå eds! til förbwus. OM. som förDea hefvudsakiigaste iRTändnmyge, 7-4 spordes mot indelningsverket, Y6r de29 Ojemn. het och den omständigheten att en del jofd vore I från denna börda alldeles befriad. Tel trodde: att detta tal om att ?den frälsta jorden? ickel:! trycktes af indelningsbördan, bade sin grund: i en liten afondsjokå, men han ansåg sig dese-! utom böra visa, dels att roiering af densamma J! ej skalle löna sig särdeles mycket, då den! f endast skulle kunna uppsätta omkring 2500 nummer, dels att man vid en sådan åtgärd skulle råka i kollision med rättsfrågan, ty statsmakterna egde väl att lindra bördor som af ålder ålegat särskilda klaser, men ej att: pålögga vissa klasser några särskilda bördor! Det pästodes för öfrig: att indelniogsverketi! saknade stöd i svenska folkets opinion. Me-): nades med svenska folket intressenterna i dej: 32,000 rotehållep, kunde påståendet ega nå-l! ; gon grund, men tävkte men deremot jå de hurdra tusentalen svenskar, sow stode utan nämnde kategori, vore det deremot icke gruadadt. Tal. trodde för sin del, utt om rotebönderna begsgnads sin tillälliga öfvervigt j: inom representatiovea till stt genom 114 ningsverkets afskaff nde bereda sig ens t fördelar, under det de utan tvekan pålade arbetande klassersa den ökade börda 80 den utsträt i fe 2å1t skulle detta v d.a första riktigt korm-j3 mönistiskå hävs gamla Sverige. Steddeli detta, skulle diöja länge innen den gi a massan sades så samma tendensorjt och sökte eiteriikoa hvad man nyligen fått)! bevitna i andra länder. Och för öfrigt skuliej! jordegare-intresset, om det påtvingade riks-!) dsgen och landet ett egennyttgt besiut,l! icke länge kunsa bibehålla sig vid makten. 4 t 1 j Ester att has ort för innehållet säväl af värnepligtslag um af förslagat till förändrade bestämmelser rörande roteoch rusthållet, uttalade hr Kallstenios den åsigt, att om än rotehållarne icke rättsligen kunde jåyrka ivdelvingsverkets niskaffande, fordrade dock biliigheten att, då de ökade anspråken , på soldatens utbildning komme att medföra ökade Kostuader, de ställdes så att rotehållarne betryggsdes mot att icke drabbas af dem. Frågan vore således nu dep, om dei krigsministercs förslag ifrågasatta lisdringarne vore tillfredsställande. I detta hänseende påpekade tal, att förslagst innefattade så sto a eftergifter, att det på de festa orter komme stt medföra betydliga lindringar, hvartill komme att rotehåliaren icke blot blefve betryggsd mot slla förböjoingar i bördan, utan tvärtom kunde genom dess förvandling I gpeoniogar motse dess successiva minskning till töljäaf den fortgående minskningen i penningvärdet, Slutligen bäntydde talaren ned rågra ord på den å baue varande agitationen för indelningsverkets follkomliga afskeffunde, och titalade han sin åsiat att det icke vore så synnerligen svärt att sgitera upp en stämning, helst om dervid kunde blavda sig litet egennytta med i let, och den omsiänvdigbeten, sit denna sti Bing blifvit ganska allmän, bevisade deritre icke att de, com delade den, hade rätt. Då tal, nämnde egennyttan, menade han dermed icke end.at sträfvandet efter ekoromisk fördel. Det funses egennytia äfven af annat slag. En kunde eftersträtva en bättre och mera betydande saruhällsställning, en annan kunde vara missnöjd med en minister o.s.v. För öfrigt trodde sig tal. veta, att till och med hos dem, som itrigast deltagit i sgitationen och kunde räknas bland dess upphofsmän, det icke alltid vore dermed så sllvsr samt menadt. Han anförde till bevis härpå, att då efter den afgörands voterirgen i andra kammaren någon frågade en af indelvivgsverkets förnärssta motståndare: Nå, hvad skola vi nu försvara oss med, sedan indelningsverket kommer bort?. så svarades de:på: Åh, du är tokig, inte kommer indelniogsverket bort, det vili ju ingen menniskal, Då härpå geomöldes: Nå, hved vill pi då? så evarodes: Vi vilja ha Jindringar! Det var sådana som nu bjödes, större troligen än I de flesta kansat vänta, och tal. anhöll derföre att till mötet skulle fremställas den frågar, om det väntade förslaget borde af riksdegen entagas. Då efter en stands väntan ingen talare anmälde sig, framställde ordföranden den föreslagna frågen, på hvilken svarades biavdade 1ja och nej. Med anledning härsf uppmanade baron Wrangel ock lektor Nordvall de medllemmar at mötet, som svarat nej, att gilva nägra skäl för sin mening, på det atv desarsma skulle kopna till diskussion upptagas. Hemmansegaren Johannes Andersson b gärde nu ordet och förklarade, att han röstat nej, dels derföre att beväringen skulle löfvas så mångs år, dels derföre att det beI gicks orättvisor vid befrielsen från värneplig-I ten, då ofta de bättre ginge fria, medan de sämre finge gå med. Kapten Öhrström visade med anledning häraf att i sila andra jänder de värnepligtige bade en vida längre öfningstid än den, som här blifvit föreslagen. hvarierata tal., likasom se