Aftonbladet – 8 september 1871, sida 2

yttersta svårighet man kunde anskaffa ordentliga måltider åt ett så stort sällskap, och dertill kom att ingen var vid godt lynne, ej ens sällskaplig. Ketty gjorde långa, ensamma vandrivgar eller satt vid sjöstranden, lyssnande till fiskmåsarnes skärande, melankoliska skri. Hon kunde sitta i tivmar och kasta stenar i vattnet. Om Bessie i dessa ensliga stuuder kuvnat läsa Kettys tenkar, skulle hon kanske rtindre strängt bedömt sin faders adopterade dotter. Ketty led i hemlichot af Bessies tilltagaude köld, men hvart skulle hon taga vägen? Hon kunde ej lemna detta hem. Hon hade inga slägtivgar. Hvad kunde hon görs? Om hon skulis draga fördel af siva talanger på det sätt rom mest tilltalade benns, måste hon smärta och bedrötva herr Sinclair, hvilket hon visst icke med vett och vilja ämnade göra. Och hon vägade ej antaga guvernantsplats. Hon var inom sig öfvertygad ett bon alldeles icke passade dertill. Hon våste stanna der hon var: ogerna sedd om också tåld: det var mycket härdt. En obestämd oro förföljde henne; hon darrade af hastigt pskom fruktan för, hon visste ej hvad, och greps al ovderliga sringar. Jag skulle önska att jag vore sä god och efterpifvande som Mey,, tänkte bon ibland, då hon satt vid stranden och kastade stenar i vattnet och lyssasda till fiskmåsarnes skri, Jag skulle önska att jag vora någ:n annan än den jag är. Jag önskar att jag kunde blifva al med denoa förfärliga längtan efter, jag vet knapit hvad. Jag skall kostas omsing i rymden och aldrig fina någon hviloplats.n Ofta tänkte hon på de Jengay, ock ittryck hon stt i banps övr os Pp det at benne ur den oo seden ban rädsinne fram os NePEER däraksiga egencl faran. Saknade hon ho