Aftonbladet – 7 september 1871, sida 2

jgenom sina drypsnde våta riddrägter. Vid hemkoresten måste Ketty naturligtvis bekänna sitt oförsigtiga trots och dess följder, och naturligtvis fick hon höra en ordentlig stra fpredikan både ef herr Sinclair och miss Taynbee, som också nsturligtvis på det bjertligaste tackede de Jergay. Den unga damen sjel? behagade icke ångra sig cch hennes otacksamhbet gick ända derhön att förklara det hon ej kunde förlåta de ergay bans mellankomst. Det var andra gången, sade bon, som hon blifvit hindrad att försöka nyttan 8f vattenkuren. Orden voro redan sagda: men de voro de sista egensinniga denna afton. De stungo henne i bjertat och förde åter ett lifligt rmione af den sorg som träffat henne ilInterlaken. Faderoch moderlös, fattig, hvarfö.e skulls bon sålunda stöta vänlighet och godhe: tillbaks? Hvarföre ver hon så upprorisk? Tyst och tankfull, satt hon hela aftonen för sig sjelf, och tog ingen del i samtalet. Da Jergsy tog afeked af damerna, efter aftonbönen. Han skulle resa med det första bantåget tidigt följande morgon. Hen tackade herr Sinclair med mycken värma för hans gästfrihet — och med mycken värma tryckte han de öfrigas bänder. Orsa ban höll Kettys hand i sin längre än behöfligt var, så beklagade hon sig ej deröfver för någon. Han yttrade några osammanhängande ord om ett återseende, hvarpå ingen svarade, och så var han borta. En allmän tystnad uppstod sedan han lemnat rummet; slutligen bröts den af herr Sinclair, som sade: En utmärkt hygglig ung man.. . En sann gentlemann, tillade miss Taynbee. Åb! En verklig bjeltel men inte segerhjeites, sade Ketty. Hen vedlät sig att rodna litet, (Fort8.)