Aftonbladet – 7 september 1871, sida 2

Så tysta vi äro, alla tre! utropade Ketty. Skall jag sjunga en visa för att muntra upp er? och utan ait vänta på svar började hon: Der Jågo tre lik på den hvitnande sand t När golen gick upp och när ebben föll ut, Och gråtande qvisnorna stodo vid strand — De kommo ej hem de som nyss foro ut — Ty män måste arbeta, qvinnorna gråta; Ju förr det är öfver, ju förr få vi sofva, Och farväl då vårt skår och dess brusning. Huru klar och klocklik hennes stämma var när hon sjöng dessa sorgliga ord! Hvilken rörande sänkning af rosten vid sista strofen! Queen Mab, du skämde bort min såogs, sade Ketty och lutade sig nsd mot hästens hals för att döjja sin rörelse. Men hon mötte de Jergays blick, och med en hastig, oförklarlig harmsenhet dref hon hästen längre uti vattnet. Då grefven kom fram till hennes sida försökte hon med både ridspö, tygel och fottvinga det ystra ridstoet längre ut ändå, Akta er, sade grefven, hon förlorar fotfästet i nästa minut. Jag ser det på vattnets färg. Vänd om, ifall ni är rädd, svarade Ketty och drog otligt på tyglarne. Har ni någonsin ridit på en simmande häst? frågade de Jengay. Nej; jag skulle gerna vilja försöka det. Jag böntaller aw ni vänder om. Nej; jag afstår aldrig från d.t jag en gång begynnt. Var sä god och rid tillbaka till May; jog behötver er inte. Om pni gär länge ut, så gär jag ock. Jag tackar er alldeles inte derförn, sade den egensinniga flickan. Men redan, då hon yttrade dessa ord, skälfde hennes hjerta, ty Qucen Mab började hoppa och kasta sig på ett sätt som visade