Aftonbladet – 6 september 1871, sida 3

framför allt i socialt hänseende, med lättande och utjemnande af hvad dervidlag kan anses för en obillig och tryckande börda, skulle kunna vinnas på annat sätt och än bättre eller säkrare betrygges, är vål möjligt; men ett är säkert, att intet förslag skulle kunna uppgöras, som i fullständigare mål uppfyller alla de i någon mån berättigade anspråk å ena sidan och medgifvanden å den andra, som: vid sista riksdagen framställts inom samma riksdags kamrar, som nu skola pröfva och i första instansen döma det. En annan fråga är, om detta krigsministerns och regeringens förslag har någon synnerlig utsigt att gå igenom vid den nu förestående urtima riksdag, d v. s, att derunder vinna pluralitet inom båda kamrarne. För egen del nödgas vi derpå svara ett bestämdt nej. Icke så, att de 106 skulle ha några synnerligen gofa eller förnuftiga skäl för sitt yrkande på injelningsverkets borttagande, utan fastmera just på grund af deras fuliständiga saknad af all tillstymmelse tili sådana. Huru skall man nemligen kunna öfverbevisa eller, gåsom man vanligen kallar det med ett mer än halftyskt ord, öfvertyga någon om oriktigheten af en åsigt eller obefogenheten af ett anspråk, när han icke har annan eler bättre grund derför än sitt eget tycke, sin omedvetna känsla, sin fasta tro eller sin tomma inbillning, eller huru än man vill kalla det; och något öfvertalande eller bevekande lärer minst nu kunna komma i fråga, sedan de 106 medlemmarne i Andra kammaren och de med dem likatänkande, enom de runåt om i landet hållna folkmötena, ätt ökad anledniog att invagga sig sjelfva och andra i den Jjufva och smickrande föreställningen, att de ha landet i sin helhet på sin sida, och att det endast är en på partiets egen sammanbållighet samt dess eniga och fasta uppträdande beroende tidsfråga, om och när partiet eller, rättare sagdt, dess ledare och anförare ensamt skulle få ali makt inom landet och jåta kungen eller i alla bändelser hans regering helt beskedligt dansa efter sin pipav. Någon annan verkan än den här ofsanantydda, att än mera uppblåsa ett redan förut mer än lofligt öfvermodigt och sjelfbelåtet parti, tro viicke att dessa 8. k. folkmöten skola få; i lika litet som de i sjelfva verket förtjena det. På de allra flesta ställen ba de utlysts af en riksdagsman, som sjelf uppsatt öfverläggningsämnena och användt hela sitt inflytande på en förfanling hvars förtroende han förut egt i rikaste mått, för att erhålla dess godkännande af sina åtgärder i ett ärende, om hvars rätta art och betydelse den i de ailra flesta fall saknat all verklig kunskap. Bönderna tro på sin riksdagsman, denne på partiets ledare och dessa åter stödja sig på en eiler annan s. k. sakkunnig person, som har den stora och ovanskliga förtjensten att, under sken af en synnerligt framstående ifver för ett väl ordnadt försvar, åt en af ständigt växande kommunalskatter till fattigvård, folkskolor m. m., hbypoteks., diskontoch privatbankslån, bristande omtanka, vanvård af jord, skog och ladugård, lättja, dryckenskap 0. 8. v., nedtyngd allmoge utlofva en välkomrmen minskning i utskylder samt tillökning i egendomsvärdet genom annekterande af ett eller annat soldattorp. Allt beror på förtroende, på blind tro från början till slut. De allmänna mötena, så betydelsefulla de än äro och helt visst framdeles blifva för vårt land, hafva ännu icke kommit till den utveckling, särdeles på våra landsbygder, att personer, hvilka ogilla de äsigter som förfaktas af ett mötes ledare eller sammanrkallare, annat än i särskilda undantagsfall, göra sig den mödan och det omaket att vid mötet infona sig och i dess diskussion delnå något kraftigare sätt. tarn . ett, har slutet mer än en gång utfallit fr RR Re av Ba Hillfredaställande via, och i ö e MM pb) ifalli Pldra Ia har a mm. tt på en ren tilifällighet att så icke skeit. a ri 5 Såsom ofvan sagts, torde Jet ättma Tiksjagen föga uträtta. De 166 komma nog att Må pen men säkerligen skola de få svårt nog ät reda sig och att, om inga öfverlöpare från motsattä sidan fylla luckorna, ända till slut hålla sitt antal oförminskadt. MI Våra riksdagsmän af bondeståndet äro visst icke i och för sig otillgängliga för skäl och bevis, och i deras bröst klappar dock slutligen, i de allra flesta fall, ett oförderfradt svenskt bjerta! Insigt och förstånd komma ofta sent, men när de komma, skingras fördomarnas mörker; och lycklig är derför den som har rätten och sanningen på sin sida! Hans sak skall till slut segra och på dess seger blir ingen ända! . Måtte det så gå med Sveriges konung och Sveriges folk i fråga om indelningsverket!