Aftonbladet – 6 september 1871, sida 3

till ordningen för dsge lom man icke tillmätte fade Ska Eg ee. fr 5 mn ee riga Europa ut? Kanske kunra de öfriga folken genom styrka och enighet utöfva ett helsosamt tryck på fredsstörarne? För att få svar på den frågan, behöfver man blott kasta en blick på Turkiets och Österrikes nuvarande ställning. Turkiet och Österrike äro två fordom mäktiga, nu förödmjukade och försvagade stater, af hvilka den förra fortlefver endast genom de andras inbördes afund, då det senare genom de stridiga folkelement, det innesluter, och genom inkräktar-politikens egoistiska ränker kan falla sönder hvilken dag som helst. De sjelfskrilne arftagarne Ryssland och Preussen hafva icke försursmat något medel att vara redo att föra rofvet i säkerhet. Såeom ett bevis på, huru ytterligt lågt freden uppskattas af Europas för ögonblicket inflytelserikaste statsman, och huru ringa säkerhet freden eger i de händer, der den nu till största delen hvilar, bör särskildt anmärkas, att en fråga af så ringa betydenhet, som den om ränta på några tyska jernvägsspekulanters aktier, i dessa dagar förmått hr Bismarck att öppet tala om beväpnad ina tervention i det lilla halfciviliszerade furstendömet Rumänien. Man skulle knoappast vilja tro sina öron, då man hör kriget uppfattadt från en sådan synpunkt. Måhända är ännu ej all fara härutinran aflägsnad och frågan är så mycket farligare, som den kunde bli en tacksam avledning att komma i oenighet med Turkiet — Europas svagaste sida. Den orientaliska frågan är ett Damoklessvärd, som länge hängt öfver Europas hufvud, och nu, sedan Frankrike blifvit förödmjukadt, innebär större faror än någonsin förr. Det heter visserligen, att Ryssland står på vänskaplig fot med Porten, men det säger sig sjelft och bekräftas af Rysslands egenmaktiga uppträdande i Svartahafsfrågan, att denna vänskap kan fortfara endast så länge Turkiet visar sig passivt. Men gränsen för eftergifvenhet måste gå der den nationella gjelfständighetens råmärken befinna sig, och dit synes ,ot ej vara synnerligen långt. Turkiet är moget o ; fall säsom europeisk makt; Grekland är för sng att kunna träda i dess alldeles för tick och svagt ställe, och gälunda lära nog många och främst Ryssland göra anspråk på AE hvars besittningstagande emellerti icke kan aflöpa utan isheter. ffar Ryssland, är SR en . asiatisk än europeisk, alltjem makt, som, mera .. v eröfringarnes svindlande fortgår på de kolossam . sm, utan tillräcklig bana. En eföfrsnde makt, so... ammit i så enhet och civilisatioä i 4et fare, vo a litet stark fart med territoriel utvigänitg, kan na. stanna som ett nedåt rullande klot. Såltnåa mn-,, nebär det nuvarande Ryssland en ständig hotelig för Europa. För att ej tala om Englands och Rysstands stridiga intressen i Asien, der de ryska och de engelska besittningarne ätskiljas genom biott några få mil, beböfver man endast erinra sig, att dylika trätofrön förefinnas äfven i Europa. Östersjöprovinserna äro till stor del befolkade med tyskar, och hvarken de eller den preussiska regeringen lära underlåta att eriora om stamförvandtskapen. Ryssland är ej Danmark, derför har det ännu qvar sina Östersjöprovinser, men den dag torde komma och är kanske ej mycket aflägsen,. då Preussen ej skall frukta att mäta sina krafter J med den ryske kolossen. För närvarande sägas visserligen sämja och förtroende råda mellan de båda mäktiga rikena, hvilket dock alldeles icke hindrar, att krig af någon obetydlig, såsom före. vändning Begagnad anledning, kan utbryta i morgon: ty såsom bekant betyda diplomatiska vönskapsförsäkringar ingenting. — Dessutom finnas för närvarande i Europa tvenne makter af ett alldeles eget slag makter, som låna sitt biträde ät den förste statsman, gom förstår att vända dem till sin nytta. Dessa äro inga statsmakter, dö äro djupare och mera omfattande och hafva blifvit kallade: pan-slavisri och pan-görmanism. Ryssland är den förras naturliga representant, Preussen har tillkämpat sig makten att vara den senares. Att de slaviska och tyska intresseva icke kunna undgå att komma i kontHikt med hvarandra är sannolikt j: såväl med anledning af Östersjöländernas närvaj. rande ställning, som af de tysk-slaviska förbållandenas invecklade läge. Dessa senare äro just nu anledning till stor oro i Österrike, som redan derför är dömdt till undergång, att det är hvarken tyskt eller slaviskt. Ö England bar genom sin overksamma Pbållning! beröfvat sig det inflytande, det fordom egt, och ; har dessutom genom sina vinre förhållanden och främst de irländska svårt för att kunna på något verksammare sätt uppträda. Den enda strid, som England vill eller kan upptaga, är den om dess indiska besittningar. När denna ögorsten vidrö-; reg torde Albion se sig nödgad att intaga en afgörande hållning, svårligen förr. För att flytta oss närmare Sverige, månne icke Slesvig och Pragerfredens femte artikel när som helst kan blifva en casuws belli? Från den danska befolkningen i Slesvig ingå upprepade klagomål och protester, som ytterligare förbittra danskarnes sinnen. Dessutom veta tyskarne alltför väl, att de genom sin ställning till Pragfreden bafva ådra-; git gig ovilja i hela den skandinaviska norden, och jen som vet huru af en liten gnista kan bli en stor eld, kan också misstänka, att det icke fordras mycket för att det mäktiga Tyskland skall öfverfalla det lilla Danmark med ett nyt; krig. Alltså: öfverallt oro och osäkerhet, öfverallt osökta anledningar till fredsabrost. Ingen finnes, som kan uppehålla freden i Europa. Jemnvigtslagen, som, säge hvad man vill, måste hafva en stor betydelse, der stridiga intressen göra sig gällande, bar gerom det senaste kriget fått en så svår stöt, att Europa för misstrogna ögon synes hotadt med en radikal omhvälfning. Osäkerhetstillståndet skall till en början leda till beväpning, urginnig beväpning. Men när sådant i längden icke bär sig, när folken, dignande under bördorra, skola försöka att blifva dem qvitt, på hvad sätt skall detta ske, hvilka medel skola för detta ändamål snvändas? Det vore vanskligt att bärom yttra sig med någon grad af bestämdhet, men gymptomer börja redan nu att visa sig, som tyda på det värsta fn stark rörelse i samhällenas nedre: lager ger sig redan nu oförtydbart tillkänna. I England och företrädeavis i Tyskland, det segerrika Tygkland, höra arbetareoroligheter och strikes n. Man skulle vara blind, dessa företeelser större beaf en misshällighet mellan arbetsetstagare. De utgöra helt enkelt en protest mot allt slags förmynderskap, statens eller någon annans. Kommer dertill, att sällskaet sInternationpale är i full verksamhet, så torde anedningar ä saknar till farhågor för en omstörtande rörelse i riktningen nedifrån och uppåt. Den internationella ligen, för hvilken, trots dess socialistiskt-kommunistiska öfverdrifter, från början en sund tanke, tanken på menniskornas broderskap, med säkerhet legat till grund, drifver en vidlyftig propaganda och har icke svårt att göra proselyter. En resktionär rörelse uppifrån och nedåt måste häraf blifva den naturliga följden Hvilken som får öfvertaget, kommer framtiden att utvisa. Sådan är den närvarande ställningen i Europa och den är i sanning föga tröstefull. Det åligger hvarje mindre stat — de stora kunna det ej — att tillse, att han så länge som möjligt må undvika att ryckas med in i hvirfveln. yvärr duga härtill inga andra medel än de, som kunna ingifva äfven våldet en viss grad af aktning. Hur delade meningarne än må vara om dessa medel, ett är visst och det är, att Europas närvarande stöllping mer än någonsin manar hvarje statsborgare att lägga banden på sitt bjerta och fråga sig sjelf Älskar du ditt fosterland? — Förposten i Giteborg yttrar, efte att ha redogjort för regeringens nya armeförslag: Man torde fiona ef förestående korta, men, så som vi våga föreställa oss, skäligen fullständig redogörelse för krigeministerns af regeringen god kända förslag til: ordnande af det från mång: båll förkättrade, men af oss andra endast så myc ket högre skattade indelningsverket, att detsamm: till alla delar motsvarar det af oss vid flera till öfrigt beträ tydelse än den gifvare och arbi