Aftonbladet – 5 september 1871, sida 3

så, hafva intagande ansigten, symmetriska drag och äro vuxna som oreader. Engelskan är vackrare än fransyskan. Desto värre att hon klär sig så! Och likväl ligger Paris så nära! Huru är det möjligt, att en sådan smaklöshet kan råda endast några timmars väg från Paris, detta öga, hvarmed verlden uppfattar det sköna, Paris, detta öra, hvarmed verlden hör, har nornorna virka framtidens väfp, detta hjerta, hvarmed verlden känner sina djupaste känslor, denna hjerna, hvarmed verlden tänker sina högsta tankar, denna civilisationens utstrålningspunkt, denna... ja, vi måste slata med de Hugoska och Taineska dityramberna och endast uppIrepa: hur är det möjligt? Hur det är möjligt? Jo, den saken är lätt förklarlig, svarar en engelsk tidning. All denna galenskap är importerad från — Paris, och i stället för att undra öfver det rioga inflytande, den franska smaken utöfvar i England, må man hellre undra öfver den osjeltständighet, hvarmed Englands qvionor hitintills underkastat sig de vanvettiga ParisI moderna, som blifva än befängdare, när de skolg uppbäras af en nationalitet, som icke skapat dem och för hvilken de ej äro skaIpade. Om filosofien kan intränga i ett sådant ämne, så hade hon i sanving ett dunkelt och svärlöst problem att lösa, då hon ville utransaka, huru det är möjligt, att Parismoderna, i trots af alla nationers bättre medvetande om hvad som är smak och natur, kunna fortfarande göra sig gällande utanför Frankrikes gränser. En tid måste ha funnits, då deras välda verkligen var berättigadt, och nu utöfva de det inflytande, som urgammal anktoritet och tradition medföra. Parismoderna ba legitimitetens heligd; de intaga samma ställoving till verlden, som Henrik V till det parti, som hyllar honom, och enda skilnaden är, att Pancienne regime i moudernas verld ännu icke blifvit afskaffadt genom den revolution, som det kräokta skönhetssinnet förr eller senare måste genomföra. — Från de franska ståndrätterna berättar den rn journalisten Jules Clar6tie följande episod: Pötverste V. fungerade vid en af de ståndrätter, som strax efter upprorets undertryckande afkunnade sina domslut vid skenet af brinnande hus och under kanonernas dån. Rättegångsformerna vid dessa voro i hög grad enkla. Några frågor till fången och domen afkunnades antingen med orden å Versailles eller å eclasser. Det sistnämnde betydde: skjut honom straxt! Gengdarmerna införde en fånge, helt ung, dödsblek, med bandager kring de nedre extremiteterna. Öfverste V. frågade om han icke hade sett honom förr. Jov, sade fången med ett svagt leende, ni såg mig i går. I går? Hvar? Här. Det är icke första gången man har arresterat mig. Ni dömde mig i går till döden, och jag är redan skjuten. Der har ni förklaringen. Skjuten! Ni? Ja. Jag blef fängslad, för det jag hade kämpat bakom en barrikad. Soldaterna omringade 088. Jag sträckte gevär, gaf mig och fördes hit. Härifrån fördes jag och fyra andra till en gårdsplats, hvarest vi ställdes upp mot en mur och arkebuserades. Jag föll under de andra och trodde mig vara död. Jag kände att kulorna hade träffat mig i halsen och benen. Soldaterna afläganade sig och läto oss ligga der vi 18go. Jag återfick medvetandet och tänkte: Jag kommer kanske härifrån med lifvet. Jag låg alldeles stilla till dess nattten inbröt. Då kröp jag fram under liken, såg att gärdsmuren, icke var hög, fann en liten stege, med hvars tillbjelp jag kröp upp på muren, hvarifrån jag derefter hoppade ned. Jag föll och utstötte ett jemmerrop. Man hörde mig. Polisagenter skyndade fram, och jag blef arresterad och förd hit för andra gången. Se der min historia.3 Jag hyser intet hopp, men det är på min ära hårdt, att man icke sköt mig ordentligt första gången.. Jag känner icke eder sak närmarev, sade öfversten, men jag vill icke vara strängare än ödet. Ni har er frihet. Gål . Glädjen framlyste ur mannens bleka ansigte. l. Han gick, men tre timmar senare släpade gens-: darmerna honom åter inför samma ståndrätt. Hvad, ropade öfversten, är ni här igen?; Motgång på motgång, hr öfverste! Jag hade l. skyndat hem, omfamnade hustru och barn och kände mig redan lugn, då portvakten angaf mig för agenter, som undersökte de närmaste husen. Förklaringar tjenade till intet. Man förde mig åter hit. Ödet vill att jag skall dö.. År er hustru frisk, kunna edra barn tåla vid en resa? Jan Har ni pengar?j En obetydlig summa, men tillräcklig för en liten Tesa. Nåväl, skrif till er hustru, att hon med sina barn skall begifva sig till Versailles. I morgon . kl. 11 skall hon återse er vid porten till orange-. riet, hvarest fångarne inspärras. Ni får då er frihet, men förpli; er att resa till Belgien eller England: Samtycker pi? Ja, ni är den bäste...v Godt ! afbröt öfveraten hans tacksägelse ech afkunnade domen å Versailles. Öfversten skref till föneral Appert och bad honom frigifva fången följande dag kl. 11. Men ännu en gång lade ödet sig emellan. Brefvet förkom och fanns. först tre dagar derefter. Den fångnes hustru och barn hade med ångest och förtviflan väntat utanför gallerporten dag och natt. Andtligen slog befrielsens timme och utan vidare äfventyr uppnådde den lilla familjen Belgien. Inför samma öfverste framfördes ett par dagar derefter tvenne män, den ene välväxt, mager, med långt hvitt skägg; den andre helt ung. Det var far och son. De hade blifvit gripna på en barrikad vid hvarandras sida. Ni erkänner att ni har stridt på barrikaderna ? frågade öfversten den gamle. a. P, Ni tillhör de bättre samhällsklasserna. Hvad förmådde er då att strida? Min politiska öfvertygelse. Jag kunde icke veta, att denna revolution skulle sluta med mordbrandsanläggningar. Jag ville försvara republiken. Enfin, jag har stridt och är nu eder fånge. Gör med mig hvad ni behagar.. Sonen deremot var afgjord fiende till kommunen, hade vägrat att inträda i pationalgardet och derföre suttit fängslad i Mazas, tills han blifvit befriad af WVersaillestrupperna, Han hade blifvit tilltångatagen på barrikaden, hvarest han hade uppsökt sin far. Öfverste V. erfor sedermera genom ett samtal med sonen, att dennes egen far hade angifvit honom hos kommunen för att straffa hans fiendtlighet mot hvad fadren ansåg vara mensklighetens och republikens sak. Drifven af sin jernhårda, fanatiska ära, af sin blinda tro; yttrade sonen, ansåg han hvar och en, som icke ville offra Bitt lif för kommunens sak, för en förrädare. Men han trodde sig icke berättigad att klandra andra, med mindre han började med sitt eget kött och blod. Tro mig, han gjorde det med biödande hjerta. Han har burit mig på sina armar, han älskar mig så innerligt, som en far kan älska sin son. Då jag blef fri, skyndade jag till barrikaderna, icke för att slåss, utån för att med min kropp skydda honom för kulorna, för att rädda honom eller dö. Öfverste V. återgaf dem bäda friheten. Mandelmnderrättolsar mma rr mm RS bar ARA nn Jg KR Kr ent Fr aft font Jong fört Far at I BN ön Jr