Aftonbladet – 5 september 1871, sida 3

jut i verlden. Hvilken uppfinning! Men hva skola renskrifvarne hädanefter taga sig till Det kommer kanske snart att heta: Kai ni skaffa mig en god skrifkula? Ända hit tills har man blott sagt: Rekommendera mi en duglig renskrifvare,. Återigen en socia revolution! Huru bar en poet sig åt ända till vår dagar, då han ville författa nägot genialiskt Vi kunna tyvärr ej af egen erfarenhet svar: på frågan, rcen hafva fått flere recepter frå: verkliga, praktiserande poeter. Somliga stäng: sig inne, sätts sig ned vid skrifbordet, tugg: på pennskaftet i en fjerdedels, en half, kan ske en hel timme och derutöfver, och sedai svettning infunnit sig och krisen är förbi gå det löst med pennan i jaganda flykt öfve papperet någon gång, i långsamt krypsnds en annan gäng och stundom går det alldele: icke. Andra företaga en lång promenad helst åt Hagaparken, någon gång komma de ej längre än till Stallmästargården, eller också åt Stadshagen på Kungsholmen eller åt Danviks krokar och der dikta de samt skrifva i sin annotationsbok mycket vackra qväden. Nägra poeter lägga sig raklånga på sin soffa och meditera till dess de falla i sömn. Somliga behöfva stimulerande medel, dricka starkt kaffe eller stark toddy, någon gång ett glas gammalt vin. Allt det der behöfs numera icke. Ea poet skaffar sig en skrifkula, smuttar på ett glas ungt vin, fingrar kulan, och det dröjer ej länge, förrän han framkallat ett litterärt opus af de mest förvånande egenskaper. Lefve uppfinningarne! Den förflutna veckan skaffade oss några uppfinningar, upptäckter och upplysningar, men kunde likväl icke gifva bestämdt besked. om norska statsministern Sibbern skulle afgå från sin post, hvaremot verlden fick absolut visshet om en ung skådespelerskas definitiva afgång från scenen och snara inträdande i det äkta ståndet, något som på det lifligaste tyckes hafva intresserat allmänheten och som gifvit full ersättning för ovissheten i afseende på hans excellens Sibbern. I ovisshet synes man också vara om franska sändebudet, hr Fournier, kommer att återvända hit eller icke. Han befinner gig för närvarande i Frankrike, och skäl lära finnas för den förmodan, att han ej mer återväuder hit, enär han önskar sätta sig i ro och lefva i lugnet på sina gods i Touraine. Han lemnar ett godt minne efter sig i Sverige, hvars uppriktiga vän han ailud varit och hvars förhållanden ban så väl känner. Deremot återvände friherre Adelsvärd förliden vecka härifrån till sin ministerpost i Paris. Hurtvida han dock kommer att länge stanna der, har utgjort föremål för gissningar här, och frågan har ställts i sammanhang med nuvårande norske statsministerns afgång eller icke-afgång. Om äfven friherre Adelsvärd skulle önska sätta sig i ro, vore det ej så besynnerligt. Han är gammal på den diplomatiska banan och har i tretton är beklädt den svensk-norske ministerposten i Paris, en föga afundsvärd post i flera än ett afseende. Ett svensk-norskt sändebud i Paris ör föret och främst vara gästgifvare och dernäst kommissionär, och har man icke särleles fallenhet för dessa yrken, anser allmäneten samt först och främst de resande Jandsvännen, att man är oskicklig diplomat, man oevakar icke sitt lands intressen, man gör ig till och med skyldig till riktigt grofva för3eelser. Nå, du kommer från Paris. Det var förta gången, tror jag. Såg du till vår miniter ? Ja, jag var bjuden till honom. Hvad säger du? Var du bjuden till ho-om? Nå, det var ovanligt. Jag har varit em gånger i Paris, kan betrakta mig såsom allkomlig parisare, men tro icke att jag nåjon enda gång haft den äran att blifva bjulen till vår minister. Då har du väl icke heller gjort besök hos Ionom ? Besök! Nej jag springer aldrig och fjekar med sådant der Och likväl skulle ministern veta att du oträffat i Paris? Det vore väl icke mer än hans skyldighet. Ivarför ha vi en minister der, om icke för tt taga vård om landsmännen ? Det lärer verkligen vara förhållandet, enigt hvad trovärdiga personer intyga, att såäl legationens chef, som öfriga medlemmar Paris vid alla tillfällen, då sådant varit af öden, tagit sig an landsmännens sak samt synnerhet under belägringen ej blott varit de esta till stor nytta, utan också från underång räddat några. En medlem af denna gation anlände i den förflatna veckan tili tockholm, nemligen militär-attachen, öfverst;sjtnant Staaff, hvilken under okommunens våra dagar förestod den svensk-norska bakickningen i Paris, då frih. Adelsvärd för tt försöka återställa sin under belägringen vårt angripna helsa vistades på annan ort ch legationssekreteraren Åkerman såsom bargå daffaires bevakade våra intressen hos sgeringen i Versailles. Öfverstelöjtnant Staaff ar under den tiden till ovärderlig nytta för venskar och norrmän i Paris, med den oagenyttigaste beredvillighet och ofta med verkg personlig uppoffring färdig att tjena dem, kasom han också då lyckades rädda flera ansmän och andra nationers medlemmar ur ommunens våld.