Aftonbladet – 5 september 1871, sida 3

növern vore blott en myth, liksom vi för ännu blott en vecka sedan trodde att Richard Wagners Fiygande Holländare, ej kunde blifva anvat än en myth för vår kungliga opera, men hvilken spökgestalt nu börjar taga form och äfven färg, ty hr Ahlgrenson I skall måla honom. Det är möjligt att hr Ahblgrenson kommer .Jatt måla änenu mycket mera, ty nu talas om ; j upptäckten af en ny tenor, någonting i den I högre, kanske den mirakulösa stilen, en tenor Isom skulle gå om icke utanpå, dock ofvanpå alla våra andra tenorer och hvilken man tror gig kunna vinna för vår opera. Men få vi ea ny tenor, så måste vi hafva åtministone något nytt att sjunga och det går icke otan nya dekorationer. Hr Ahilgrenson får händerna sulla med arbete. Ideer har han j varit ute och samlat i Europa och lyckats komma på spåren hemligheten med en hel del nya färgblandningar, enligt hvad vi hört försäkras. Han blir förträffig till alla de många galaspektaklerna. I Något galaspeksakel i den förflutna veckan blef likväl icke af. Man kan skatta sig lycklig, ty det var tillräckligt varmt i Stora teaterns salong, äfven utan extra eklärering, lutan svart frack och folksången. De höga resande, som skulle göras till föremål för detta extra spektakel, fingo nys om saken på förhand och aflägsnade sig så fort som I möjligt. De lyckades s ledos undgå faran, liksom de också hade lyckats under hela sitt vistande här att undgå nästan all uppmärksamhet. Det är märkvärdigt hvad vi stockholmare numera äro kalla mot furstliga resande. Men så är det ej heller så sällsynt att se sådana nu för tiden, — Detta måste vara den äkta och veritabla orsaken till kallsinnigheten och alldeles icke att man i allmänhet är mindre intagen af vördnad för jordens store, hvilket onekligen vore ett ganska betänkligt tidens tecken, fullt ut så oroväckande som att man numera vill påstå, att gammalt vin icke är annat än gammal humbug. Tänk om man med sådan uppenbar missaktning mot det gamla, det som vunnit häfd för sig i verlden, skulle börja betrakta litet hvar af det gamla vördnadsvärda — hvart skulle sådant taga vägen? Hvad nu gammalt vin särskildt angår, är det riktigt sorgligt. Icke för att vi just hafva stort lager häri Stockholm, men det lilla vi ega tänkte vi dock få behålla i oqvald besittning såsom något alldeles utmärkt. Då kommer en tysk kemist en doktor Barsch, och påstår att gammalt vios stora fördel framför ungt vin ej är annat än humbeög, ren illusion, skryt, skrymteri och falskhet. Och hvad lektor Barsch talat om för den tyska verlden, det har en svensk tidning haft den grymheten, att icke säga den ogrannlaga uppriztigheten, att meddela äfven vår svenska verld. Hvaråt skola vi nu glädja oss, när vi hafva en gammal vinbutelj: framför 0ss? Hvad som gör vinet till den ädlaste af alla drycker, säger den obarmhertige illusionsförstöraren doktor Barsch, det är dess bouquet, dess blomma, denna egendomligt fina doft, som endast tillhör vinet. Men den blomman utvecklar sig alldeles icke med åren, försäkrar den ogrannlaga tysken, utan förgår efter vissa års förlopp, och så har man blott vinångan qvar, något mycket simpelt, föga angenämt luktande, bara oenant-ether, som icke är värd det allraringaste. Hvad är att göra? Vi nödgas skaffa oss ungt via. Vill man hädanefter vara artis; värd och visa sig såsom verklig förståsigpåare, säger man till sina gäster: Varen så goda mina herrar och smaka på det här vinet. Man dricker sjelf gästerna till, långsamt insugande den ädla vätskan, derpå något litet smackande, såsom det erfordras för att dokumentera sig såsom djup, oöfverträfflig kännare, med ögonen vända mot taket, och slutligen sätter man med triumterande min glaset ifrån sig och fixerar gästerna. De-li-ci-öst! utropa gästerna med långt uthållen tonvigt på hvarje stafvelse. Hvilket år tro ni att det här vinet har? frågar värden och ser ännu vigtigare ut, Förr skyndade gästerna sig alltid att utropa: Åh, det är från år 1811. Nu kan endast den gröfsta och oförsvarligaste okunnighet tillåta sig ett sådant misstag. Nu ropa gästerna: Det är fjolårets skörd, det kan man väl känna. Huru har ni redan kommit öfver det, ni lyckliga menniska?, Mina herrar,, svarar värden, hvad skulle ni säga, om jag talade om för er, att detta vin är årets skörd, alldeles nyss pressadt och genast tappsdt på buteljer? Hans ansigtsuttryck är ävnu mera triumferande. Å-ah! låter det från gästernas sida, och så tömmer man glas på glas med samma förtjusning, med hvilken man fordom, innan doktor Barsch kom med sin uppenbarelse, tömde femtioårigt vin. Tala hädanefter icke om gammalt vin,. Det kommer ej att duga för ens de gröfst organiserade smakorganer. Tro icke hvadl. poeter, källarmästare och andra fantasimenviskor i så många tusen år försäkrat. Det är alltsammans idel illusioner eller ren bumbug. Tänk om allt annat gammalt vördnadsvärdt också skulle vara humbug! Personer finnas, som tro sig vara konstkännare och dyrka gamla svarta taflor, ja svartare, desto bättre. En sådan der oigenkänlig svart massa kan vara ett mästerstycke, men motsatsen är ej heller otänkbar, och har tvilfvel i det afseendet en gång inemugit sig, kommer man måhända slutligen att frakta det ailt gammalt och svart är humbug. Skulle gammal vänskap också vara endast humbug, och gammal ost, och gammal kärlek sedan? Mundus vult decipi, ergo decipiatur, har dådet hittills hetat från de tongifvandes sida, men sådana der upptäckter, som doktor Barschs, tillämpade på flera af lifvets förhållanden, kunna göra det svårt för en Hume of the bog, såsom man påstår att hambugens namnfader kallades, att hädanefter dritva sitt spel. Månvne en skrifkala också skulle vara en humbug? Då är det åtminstone icke någon gammal, ty kulan är alldeles ny och började väcka uppmärksamhet först i den förflutna veckan. Vi hafva ännu icke lyckats att få so en sådan kula och känna alldeles icke hura hon funktionerar, men hafva hört, att det skall vara nägot underbart. Medelst en ,skrifkula lärer man på en ofantligt kort FF fe ff FF