Aftonbladet – 5 september 1871, sida 2

vet inte om jag har penningar nog för resan; och hon räckte honom sin lilia börs. Du är från detta ögonblick vår gäst, sade han och äterlomnade börsen. Ketty sade ingenting, men den vexlande färgen på hennes kind visade att hon var djupt rörd. Huru skall jag någonsin kunna återgälda er detta? frågade hon, Blif en god flicka. Jag lofvar att försöka blifva god. Sex år hade nu förflutit sedan denna dag, och ända till de sista få måvaderna hade den största enighet rådt mellan flickorna. Onkel Daniel var visserligen den ende af bela familjen, som ej hade försonat sig med Kettys adoption. Vi hafva sett hurn hon, då Bon blef myndig, utan framgång sökte utföra sin mors planer för hennes framtid. Endast miss Taynbee bade fått förtroende om: den ängslan som sedan någon tid fått makt med Ketty. Jag ser det närma sig, dyraste T., sade bon ofta; en vacker dag måste jag bort härifrån. Det var vid denna tid grefve Armand de Jentay kom till Mayfield. Denna afton satt Ketty vid sitt fönster försjunken i minnen af det förflatna, som dock snart bytte sig i tankar på den dunkla framtiden, tankar likoande ett hemlighetsfallit cko af det förflatna. FEMTE KAPITLET. Onkel Daniel sätter ut en fiilla. Dagar kommo och gingo, men grefven tycktes ej tänka på att lemna Mayfisld. Bessie började längta efter den dag. då han skulle tillkännagifva sin afresa, Nästan bvar och en som Koin, frågade när han örmnade resa,