Aftonbladet – 4 september 1871, sida 3

Möte i försvarsfrågan. Riksdagsmannen för Frötuna, Länna, Bro, Wätö m. fl. tingslag af Stockholms län, Car Gustat Jansson i Hemmarö, hade inbjudit sina kommittenter till ett sammanträde gästgifvaregården i Norrteljs fredagen den 1 Sept., dels för att lemna upplysningar om försvarsfrågans behandling vid senaste riksdag, dels för att med anledning af nu föreståonde urtima riksdag inhomta deras meniug och råd samt närmare diskutera depora vigtiga fråga. En korrespondebt till Stockholns Dagblad skritver om mötet: Sedan några paragrafer af nya armborganisationsförslaget m. m. af bonom blifvit upplästa, uppstod fråga om val af ordförande, hvartill bemälte C. G. Jansson efter någon meningsskiljaktighet slutligen utsågs. Dessutom fungerade han äfven som s8ekreterare, då ingen annan ville åtaga sig detta uppdrag. Sedan delar af K. M:ts förslag och nästförflutna riksdags utskottsbetänkande i ämnet något fullständigare genomgåtis, öfvergick man till diskussionen, hvarvid ordföranden för mötet framstälde första frågan: Är vår nuvarande krigsstyrka tillräcklig för landets försvar? Häröfver utspaun sig en längre diskussion, hvilken förat öppnades af hemmansegaren Jan Ersson i Strödja med uppläsande af ett längre skriftligt anförande, hvaruti beklagades, att kristendomen ännu icke lyckats bortskaffa det hedniska bruk, att stater skulle draga i blodig härnad mot hvarandra, förstöra hvad konsten och fliten uppbyggt och på ett gudlöst sätt mörda hvarandra; men då nu så olyckligt vore, ansåg talaren, att äfven vårt land på rättvisa grunder borde sätta sig i ett förBsvarsenligt skick, hvilket han ej ansåg vara fallet för närvarande. Kyrkoherden Moblina i Husby begärde och erhöll härefter ordet och uttalade den åsigt, att Sverige omöjligt kunde försvara sig mot nägon af stormakterna, ty för att upppringa sin krigsstyrka derhän att våga möta en sådan fiende skulle landet tvingas att göra så stora uppoffringar, att handel, industri och jordbruk skuile ruineras; hvaremot talaren ansåg, stt fosterlandet med nuvarande stamtrupper kunde försvara sig mot en mindre mäktig fiende; varnade för att låta invagga sig i allt för stora förhoppningar om våra krafter, för hvilken Ssigt talaren framdrog Frankrike som exempel. Possessionaten Schirer von Waldheim genmälde härpå, att han ansåg Jandet böra kunna försvara sig mot hvilken fiende som helst, endast mod och sjelförtröstan icke saknades; hvarutilandtbrukaren Larson på Nodsta äfven instämde, såvida vårt försvarsväsende blefve ändamålsenligt ordnadt och all jord såväl som alla svenska undersåter lika deltoge häruti. Studeranden Blomberg, som nu fick ordet, förklarade sig med ledsnad bafva erfarit, att några talare satt ifråga, att vi icke skulle kunna försvara oss mot en stormakt, hånvisande såvål till de bragder, hvilka blifvit utförda af våra förfäder, från hvilka talaren ansåg nuvarande generation icke vanslägtats, som ock till det fördelaktiga läge, som Sverige innehar, såsom varande på trenno sidor omgifvet af haf, hvilka icke skulle lemna fienden så många och fördelaktiga anfallspuakter, hbvadan han trodde, att viicke borde hysa fruktan för någon fiende. Talaren ogillade Andra kammarens beslut vid gistförflutne riksdag, emedan den betingat sig fördelar för förstärkniog af försvursväsendet, hvartill vi, i likhet med våra förfäder, uten alla vilkor och betänkligheter böra vara beredviiliga, samt klandrade kapten Mankell, som förat vitsordat indeiningsverkets förträfflighet, nu åter utdömt detsammge. Härmed atslutades diskussionen öfver denna fråga, som nästan enhälligt besvarades med nej, hvaretter 2:dra och sista frågan togs i öfvervägande: Anser mötet, att Andra Kammarens åsigt om försvarsvåsendets ordnande är rättvis? Härpå gaf mötet, utan någon märklig diskussion ja till svar, dock ansåg I. d. riksdagsmannen Sundgren, att värnepligten, hvad tiden för öfningarne vidkomme, vore bra långt utsträckt och betonade nödväudigheten, att frälset deltoge lika ned den öfriga jorden i försvarsväsendets tunga. Föratnämnde J. Ersson deremot trodde ej rätt vara att se på några dagars längre öfningstid, blott indamålet, full säkerhet i vapnens bruk, kunde vinnes. Härefter upplöste ordföranden, som förklarade sin åsigt i saken öfverensstämma med mö.etg beslut, sammanträdet. En liflig diskussion hade under sammanträdet gt rum mellan dem, som ansågo det för stor crättvisa att betunga frålsejorden med flere onera, och Sc hvilka at all jord i deita afseende je dela vi .