Aftonbladet – 4 september 1871, sida 2

de Jengay lyssnade med kännaremin och in. tresse. an gjorde några anmärkningar son föranledde Ketty att säga: Jag är viss på att ni spelar sjelf, elle kanske ni sjunger? Det vore fortjusande, t; vi ha duetter och trios i oändlighet. Ja, men jag kan blott sjunga franska sade han, Ketty började på nothyllan söka någon: ting af Auber och märkte ej att fru Johnson närmade sig. Ah! Jaså, ni tycker om mnsik, mousiö! Hvad tycker ni om de bär flickornas mucik! May saknar kraft och Kettys spel har ingen mjukhet — trumf, trumf, säger jzg det är. en jag skall fråga er om nagot, som vi nyss disputerat om, och som jag tror att pi kan bedömma. . Tycker inte ni, som jag, att flickor böra; gifta sig. Jag kan på heder och samvete besvara er fråga med ja, svarade de Jerqay skrattande. Ja, och då är det väl dumt att vara så kinkig, så svår att behaga. Ingen menniska är fullkomlig eller har varit det sedan Adams tid, och om flickorna skola vänta tills de träffa någon så felfri gom allas vår fader, då kunde ju inte verlden stå. Vill ni se på de här duetterna, herr grefven, afbröt Ketty, alldeles hjertängslig öfver den gamla fruns frispråkighet. Låt mig tala till punkt först, lilla du. Jag har hört att i ert land, monusiö, far och mor para ihop de unga när de finna det lägligt, och det är miu enskilta åsigt, att det systemet är likaså bra, som våra nationella ägseder med långa förlofningar och allt sådant der. Hora mycket kände Jakob Rachel, fast han hade varit förlofvad med henne i två ju år OT tröstlösa över den vändning