Aftonbladet – 4 september 1871, sida 2

fötter. Männen begå hvilka därsksper som helst, för en skådespelerska på modet. Jag vill inte höra talas om Iadisn mera, och om jag faller ifrån, så kasta dig hellre i sjön än lif guvernant. Åh, min älskling, kanske jag nupplefver att se grefvekronan på ditt älskade lilla hutfvod.o Ketty, der hen satt i stjernljuset tyckte sig nästan höra dessa ord i sitt öra; hon tyckte sig känna varma kyssar på sina lockar. Hon räckte ut hänvderna och hviskade: Maroma, man:ma!, Hon bade tiilbedt denna ömma, enfaldiga varelse, som aldrig i sitt lif haft en förnuftig tanke, som ständigt gjort bisak till hufvadsak. Det var den dagliga ömma, uppmärksamheten, den milda eftergifs venheten, som gjorde denna svaga moder så kär för den rikt begåfvade dottern. De blefvo, så att säga, enso i sjelfbedrägeri. Ketty. arbetade flitigt, Hon hade verkligen en konstnärlig riktning, hon var liflig, lätt uppmuntrad, lätt nedslagen, äregirig, hungrande och törstande efter beundren, och snarare passionerad än öm. Alla hennes lärare-förutsade en lysande framtid för henne. Vid sexton år var Ketty, som hennes mor sade, icke vacker, men det skulle varit svårt att förneka att hon kunde. blifva vacker — icke så som de gamle menade, men så som nutiden bäst förstår och högst värderar — cågonting nyckfuilt, rörligt, ovanligt; den förs ining, gom är resultatet af själens arbete på olastiska drag. Modren och dottren hade begifvit sig till nterlsken, för att hvila sig efter de trägna tudierna. Båda voro fyllda sf hopp; Ketty ar öfvertygad att hon i sin strupe bade väde ära och guld för framtiden, och hvad Cetty trodde, var som evangelium för hennes Nor, Få Ante SAR