Aftonbladet – 31 augusti 1871, sida 3

hade bort i spanmål bestämmas. Enär nemligen rusthållarne, enligt ofven åberopade kgl. förordning, äro berättigade att uppbära sina från statsverket utgående ersättningsanslag efter de indragna ränteoch tiondebeloppens årliga medelmarkegångsprig,, skulle man måhända ansett en följd deraf blifva den, att, så länge denna rättighet fortfar ofvannämnda ärliga afgift äfven borde, för bibehållande af samma grund, bestämmas i spanmål att af rusthållarne efter årligt medelmarkegångsris betalas. Utom det att emellertid en afvikelse ärigenom komme att ske från den på senare tiden antagna grundsats, enligt hvilken såväl räntor och tionde som arrenden för kronans egendomar numera i allmänhet utgöras i penningar till visst belopp årligen, så möter härvid derjemte den, såsora mig vill synas ganska välbefogade anmärkningen att, derest afgiften bestämdes i spanmål, så skulle, i anseende till skiljaktigheten inom särskilda län i denna varas markegångspris, svårligen kunna undvikas, att denna afgift i olika län blefve till värdet olika. Då jag med anledning häraf och i enlighet med hvad i det förra förslaget egt rum, ansett mig äfven nu böra föreslå att förberörda afgift måtte bestämmas i penningar, så har jag dertill äfven haft ett annat skäl. Evär i förevarande hänseende likasom i fråga om ordnande af roteringsskyldigheten såsom regel torde böra få gälla, att samma skyldighet bör medföra samma börda, samt jag, till följd häraf och då intet verkligt skäl synes för handen att för rusthållarne vid Smålands grenadierbataljon bibehålla nu befintliga undantagsförhållande, trott mig, med afvikelse från E. K. M:ts förra förslag, nu böra föreslå, att afgiften måtte sättas lika för samtliga rusthållarne vid afsutna kavalleriet, så skulle en sådan förändring eller ett stadgande derom icke medfört åsyftad verkan, derest nämnda afgift blifvit bestämd i spanmål, hvarå värdet för olika år och orter vexlar. I fråga åter om afgiftens belopp, har jag, på sätt redan blifvit antydt, trott någon ändring i hvad tillförene blifvit ifrågasatt böra ega rum. Emot detta förslag har nemligen blifvit erinradt, att genom detsammas antagande rusthållarne skulle komma att drabbas af en vida större utgift för rustningen än de hittills under en lång följd af år fått vidkännas, och då det nuvarande förhållandet under denna tid vunnit sådan häfd, att vid öfverlåtelser af jord köpeskillingen vanligen blifvit bestämd under förutbättning af detsammas fortfarande bestånd, skulle en sådan förhöjning af den nu utgående hästvakansafgiften, som i det förra förslaget ifrågasattes, komma att för de nuvarande egarne af rusthållsjorden medföra en opåräknad nedsättning i deras egendomars värde och sålunda ej kunna undgå att i det allmänna föreställningssättet uppfattas såsom en emot dem begången orättvisa. Dessa erinripgar, om än grundade på en missuppfattning om rusthållarnes förbindelser, har jag emellertid trott ej böra frånkännvas allt afseende, helst det vid rusthållsinråttningen icke mindre än vid roteringen är af vigt att, såvidt möjligt, undanrödja de anledningar till missbelåtenhet med institutionen, som kunna förefinnas, och 1869 års riksdags beslut om förlängning af de förra hästvakanskontrakten dessutom gitvit ökadt stöd åt rusthållarnes föreställning, att de enligt dessa kontrakt utgående afgifter ej skulle komma att i någon väsentligare mån förhöjas. På grund häraf har jag ausett beloppet af den afgift, som af rusthöllarne vid det afsutna kavalleriet borde istället för den nuvarande bästvakanpsafgiften samt såsom ersättning för beklädnad, remtyg och beväpning, erläggas och i hvilken afgift den nu utgående trosspessevolansafgiften äfven synes mig böra inbegripas, skäligen kunna bestämmas till 150 rdr. Denna afgift, hvilken, enligt hvad bilagde tabell, intagen under bil. n:r 5, gifver vid banden, för omkriovg ,, af rusthållarnes hela antal vida understiger värdet af den rustningsersättning de af staten åtvjuta, torde ej heller, med afseende å de kostnader de nu till följd af rustningsskyldigheten vidkännas, kunna anses för hög, men ehuru jag således föreställer mig att samtliga rusthållarne med beredvillighet skola underkasta sig densamma, har jag likväl, med stöd af de åsigter 1869 års riksdag uttalat, funnit mig böra tilllägga det stadgande, att de rusthållare, hvilka icke vilja på den nu föresiagna anordningen ingå, epga att i stället, mot afstående af de dem nu tilislagna rustningsräntor och statsanslag samt åtagande af ordinarie rotering. blifva från den dem nu åliggande rustnivgsskyldigheten befriade. Slutligen torde jag få fästa E. K. M:ts nådiga uppmärksamhet derpå, att, derest förhållandena vid det afsutna kavalleriet skulle komma att för framtiden ordnas såsom nu biifvit ifrågastäldt, öfverenskommelser torde böra med rusthållarne träffas rörande de gamla persedlarnes aflevererande till kronan; äfvensom att ett anslag motsvarande de nya kostnader, som af beklädnadens och beväpningens öfvertagande af kronan måste uppstå, torde böra å riksstatens fjerde hufvadtitel uppföras. bldtsnsestnt