Aftonbladet – 31 augusti 1871, sida 2

till hans speciella tillhörighet. Hans förstånd var dessutom omtöcknadt af alla påfvyedömets värsta vidskepelser. Han var inskränkt, okunnig och ful. Han drack, så som de bretagnare, om hvilka fru de Sövignö skref, att så mycket vin rinner genom deras strupar som vatten under deras bryggor; men han var och förblef det oaktadt markisen af Trevåquen. Armand de Jencay hade blott gjort eti besök på slottet Trörequen. Vid detta tillfälle bade hans fromme svåger låtit honom förstå att vetenWkapen säkerligen begått ett stort misstag, då den påstått att jorden vänder sig kring sin axel. Efter detta besök hade Armand och bans mor mer och mer aflögsnat sig från hvarandra. Då han slutat sivt bref, gick han ut på len af häcken omslutna gräsplanen framför biblioteket, och tör att öfva sig i engelska, neåtog han en grannt inbunden bok, på hvars itelblad lästes: Ariadne. ... Var det möjligt? Hade han sofvit? Och vad var det då som väckte hocom? En skrämd fågel som flög upp, eller en nyfiken Dryad, som tittade iram? Boken låg uppslagen bredvid honom. Var let vinden, som strött dessa rosenblad öfver 0nom? En hel skur af doftande blad hade allit öfver bans hufvud. Hen reste sig helt; akta och tistade genom häcken; icke en nda remsa musslin kunde han upptäcka. ärefva Armand var icke alldeles ovan vid lylika små äfventyr. Trots miss Kettys ritik, såg han otvifvelaktigt ganska bra ut ch hade hvad man kaller ett distiogueradt itssende, — eller var det kanske en m,air oble? Något individuelt eller något ärft? Isns drag voro djerft tecknade och läpparna, : huru ej klassiska i sina konturer, hade dock ngenting af lättingens slapphet. I hans blick!