Aftonbladet – 30 augusti 1871, sida 2

Vi vilja i dag lemna en kort redogörelse för de stormiga debatterna i franska nationalförsamlingen den 24 och 25 dennes, hvilkas slutliga resultat, såsom genom telegrafen redan är kändt, blef, att församlingen med 503 röster mot 133 besiöt hela nationalgardets upplösning. Ingenting antydde i början att utgången skulle blifva sådan. Tvärtom såg det ut som om man skulle komma att besluta sig för att gå en medelväg. General Ducrot bade framställt ett ändringsförslag, som vunnit -reseriogens bifall och som gick ot på, att natiosalgardet icke skulle upplösas genast och på en gång utan småningom och i den mån den nya armöorgacisationon hunane genomföras. Autagandet af deita ändriogsförslag var icke tvitvelaktigt, men den fraktion af högern, som icke vill höra talas om några eftergifter, håde icke nog sjeltbeberrskning tör att lägga band på sitt hat mot Thiers, utan uppträdde på ett sådant sätt, att han slutligen fann sig töranlåton att förklara, att ban ville nedläcga sin makt och endast genora sina väncers böner kunde förmås att afstå från ett sådant steg. Emeilertid har högern visat, hvad den bär i skölden. Det her blifvit koastateradt, att Thiers, för att kunna bibehålla sig vid regsringen, måste grundlägga en af högern oberoende majoritet. Ena annan fråga är, om den nuvarande nationelförsamliogen innehåller e!ementer till en sådan majoritet. Men om det måste blifva svårt för Thiers att ästadkomma en majoritet utan högern, sk le det deremot säkerligen blifva omöjligt att af de konservativa elementerna inom församlingen bilda en majoritet, som efter Thiers störtande kunde hålla en regeriog uppe längre än några månader. De utländska t daingarne meddela redsn om diskussionen den 24 följande: Thiers medgaf, att de ät nationalgardet anförtrodda vapoen på några orter kommit i dåliga händer och derföre måste återtagas, men han ansåg, att det skulle vara mycket orättvist att utsträcka detta klander till nationalgardet i dess helhet. Han erkände nödvändigheten af att reorganisera det, men förklarade, att det var omöjligt att genast och på en gåvg undvara detsamma. Att i de stora städerna hålla en garnison af endast linietrupper och gensdarmeri skulle blifva oer hördt kostsamt och betungande. Ian uttalade såsom grundsats, att hvarje stad borde sjelf besörja sin-egen garnisonering, men han ville dock icke se vapen i händerna på hvarje valman. Han yrkade, att församlingen skulle öfverlemna ät regeringen att i denna sak handla efter egen pröfning och lemna henne full frihet att välja det rätts ögonblicket till nationalgardets afväpnande, och tillade, att man endast skulle oroa landet, om man pålade regeringen en absolut förpligtelso att genast handla. Med hänsyn till de farhågor högern uttalat, förklarade Thiers, att han på sin heder och inför historien ville ansvara för ordningens upprätthållande. Andan inom armåna var förtröffiig. Alla de etors städerna voro försedda med stark garnison, och oordningar voro omöjliga. Regeringen hade ala försvaremedel i sins händer, och det var henves oryggligsa beslut att utan vågon skonsamhet undertrycka hvarje försök att störa det allmänna logoet. Men det var af vigt att undvika till och med det minsta missförstånd i anseende till det dåliga inflytande det skulle ntöfra på landets kredit. Derföre bekämpade han det godtyckliga och våldsamma förfariogssätt, som ifrågavarande motion föreslog. Men på samma gång han sökte förebygga möjligheten at ett handgripligt störande af ordningen, beklagade han det dåliga moraliska intryck partiernas passioner och söndrivgar måste göra. Det förnämsta syftet med och den ledande tanken i hans politik var att binda det ena partiet och att anfalla det andra. Thiers afbröts flere gånger af medlemmar af högern. Han vände sig till dem och uppfordrade dem allvarsamt att visa aktning för sig sjelfva genom att visa aktning för den man de valt, huru litet de än nu ville understödja honom. Men afbrotten blefvo allt våldsammare; och Thiers slutade sålunda: Det är sannt, att jag i vissa punkter är af olika tankar med församlingen, men jag kan icke blifva smickrare. Jag mäste öppet NN RENT NOSA NERE ns AR