Aftonbladet – 28 augusti 1871, sida 2

Han såg på henne. Er sång, barn,, sad han, förda i mina tankar ett par rader a Longfellow; och han reciterade sakta, me dan hav strök med handen öfver May lockar: : Kom åter, vänskap, längesedan Likt vårens bäckar flydd, emedan Så hett var sommarsolens sken; Der bäcken flöt är kiselsten! Ack, kommen åter, vänner kära, Med allt det ljus som var er nära, Sam tycktes mörkna och gå ned, När det för er till natten led. Ack, minnet kan nog återkalla, Tid, ram och ord och vänner alla; Och hvarje årstid kommer, går Som förr; allt yttre orördt står, Dock, mycket borta är som flytt, Man kan ej mer bli ung på nytt, Och själen kan ej ståmmas i Den foråna, glömda harmoni. Innan han hunnit utsäga de sista orden, voro alla flickorna åter samlade omkring honom; klara ögon blickade kärleksfollt upp till honom, små händer smekte vänligt hans De unga voro sorgsna emedsn de sågo att han var bedröfvad; men ännu kände de sorgen blott till namnet. Huru skulle de ockeå fullt kunna uppfatta hans känslor, han som genom så mångsidig erfarenhet var i så många afseenden vida skild från dem? Miss Taynbees flitiga penna hade stannat ett ögonblick medan hon lyssnade. Någonting likt en dimma mildrade för en sekund glansen i hennes svarta ögon, men hon sade strax: i Det är fåfängt att se tillbaka. Framåt — alltid framåt, bör man blicka. Säg snarare högre — alltid högrex, svarade hr Sinclair. Samma mening med andra ord — inatt sännt, sirfe